Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Wallenberg, Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallenberg
175
Wallenberg
pani, med förläggning i Sundsvall
och s. å. erhöll han burskap i
Sundsvall med syfte att driva affärer, vari
ingick även skeppsbyggeri. Detta tog
hans tid och krafter så i anspråk
att han fann sig tvungen att ta
avsked från flottan 1851. W:s
kunskaper i maritima affärer gjorde honom
till en alltid intresserad deltagare i
flottans och handelssjöfartens
problem, och han uppgav aldrig
kontakten med sin ungdoms
verksamhetsområde. Åren 1853—63 var W. led.
av borgarståndet, till en början som
representant för såväl Sundsvall som
Hudiksvall; 1862—63 representerade
han första bruksdistriktet. År 1862
avsade han sig sitt burskap i
Sundsvall och blev följ, år stadsfullmäktig
i Stockholm. Från 1867 till sin död
var han led. av Första K. Hans mest
betydande internationella uppdrag
var att representera Sverige vid den
internationella myntkonferensen i
Paris 1867. •— W:s största insats
gjordes emellertid inom
bankväsendet, där han är banbrytare. Det
redan i Amerika väckta intresset för
bankfrågor föranledde W. att noga
följa diskussionen både inom och
utom riksdagen ang. bankväsendets
framtida gestaltning. Den
industriella revolutionens första skede
skapade behov av ett bättre banksystem,
som kunde dels underlätta
betalningarna inom landet, dels uppsamla det
inhemska sparandet och ställa det
till industrins förfogande. W. hade
mycket klara insikter härom samt
insåg att ”punktlighet i liquider”
var av främsta vikt för
affärsverksamheten. Han deltog 1855 i
grundandet av Sundsvalls och Hudiksvalls
filialbanker. I de av honom författade
”Bolagsregler för filialbanken i
Sundsvall” återfinnas antydningar
om den kommande utvecklingen. Sin
väsentligaste insats kom han att göra
genom att 1856 grunda och till sin
död stå i spetsen för Stockholms
enskilda bank. Han hörde 1863 även
till Skandinaviska kreditab.-s mera
aktiva grundare. För W. var
upplåningen en av bankverksamhetens
förnämsta uppgifter. När Stockholms
enskilda bank grundades,
offentliggjordes fastställda räntor på olika
räkningar, och banken uppsade icke
vid penningöverflöd depositionerna,
ett dittills vanligt förfarande.
Riktigheten av W: s känsla för
allmänhetens behov av trygghet bevisas av
den rekordartade ökningen i
upplåningen även jämfört med upplåningen
i samtliga landets banker. På det
banktekniska området medförde
upplåningen i stor skala, att
bankmedlen inte längre till största delen
kunde placeras i reverslån med eller utan
borgen. Korta, lätt negociabla papper
voro nödvändiga och huvuduppgiften
blev diskontering av affärsväxlar. W.
var den förste som ordnade och
samordnade in- och utlåningen på olika
uppsägningstider så att dessa
balanserade varandra. Denna praxis har
blivit en hörnsten för svenskt
bankväsen. W. är också initiativtagaren
till postremissväxlar, med syfte att
underlätta betalningar inom landet.
Även i fråga om uppköp av
obligationer och valutaaffärer var W. en
föregångsman. Han ansåg regeringens
ofta upprepade utländska upplåning
vara olycklig, då denna dels
försämrade villkoren, dels kunde leda till
politiskt beroende. Därför lät han
Stockholms enskilda bank vid flera
tillfällen överta större poster
statsobligationer. Syftet var att skapa en
inhemsk obligationsmarknad för att
underlätta den inhemska
företagsamheten och särskilt det statliga och
privata järnvägsbyggandet. W. köpte
också utländska statspapper och
ordnado växelaffärer med utlandet. Han
utnyttjade den höga kursen på
utländska pengar på våren för att låna
och den låga kursen på hösten för att
återbetala. Härigenom erhöll också
den svenska penningmarknaden ett
mycket nödvändigt tillskott av
utländska valutor. W. använde sig inte
endast av kursdifferenser för
kassaförstärkningar utan även för
arbi-trageaffärer. —■ För
industriverksamhet hyste W. mindre intresse men
blev ändå tvungen delta i
avvecklingen av Göteborgs handelskompani
och även ”Hofors & Hammarby
Bruksägare”, vilket också omfattade
Avesta-Garpenbergs ab. W. deltog i
grundandet av Banksyndikatet 1880.
—■ Som politiker var W. en
mångsidigt intresserad och flitig
riksdagsman. Främst var det dock bank- och
monetära frågor som intresserade
honom. Han var medlem av
bankoutskottet redan 1853 och deltog livligt
i diskussionerna om lämpligheten av
privatbankernas sedelutgivningsrätt.
W. har antagligen inspirerat de
sammansatta banko- och lagutskottens
utlåtande om nödvändigheten av
solidarisk ansvarighet för enskilda
banker. W:s inflytande på
banklagstiftningen framgår även av att vissa
av honom beslutade bestämmelser
i Stockholms enskilda banks
bolagsordning inflöto i oförändrat skick i
k. kungörelse av den 20 maj 1864
som länge var huvudakten i svensk
banklagstiftning. Från tiden för
denna lags upprättande till W: s död var
frågan om privatbankernas
sedelutgivningsrätt en av de stora
ekonomiska och finansiella
debattpunkterna. W. ansåg att privatbanker
skulle vara skyldiga inlösa sina
sedlar och mynt vid anfordran, en
bestämmelse som Stockholms enskilda
bank frivilligt åtog sig 1869. W.
lyckades även få denna bestämmelse
antagen av riksdagen och den lagfästes
genom k. kungörelse 1874. Åren 1881
—85 deltog W. livligt i debatten
kring lagstiftningen för
bankaktiebolag, ett ämne han tre gånger
motionerade om. I 1883 års
bankkommitté-betänkande vände sig W. särskilt mot
bankernas begränsade solidariska
ansvarighet samt motsatte sig en
ytterligare begränsning i privatbankernas
sedelutgivningsrätt. —■ Monetära
frågor hann W. också sysselsätta sig
med. ”Räntans frigivande” var
mycket aktuell då W. inträdde i riksdagen
1853 och fann i honom en ivrig
förespråkare. Han insåg att den
fastställda monetära räntan ledde till
räntebetalningar in natura eller till
kapitalrabatt. Räntans frigivande skulle
således förebygga ocker. Under 1857
års bankkris stod det för många klart
att en fri ränta skulle ge ekonomin
större bärkraft. Inte förrän 1862
godkändes en motion av W. och S.
Renström av riksdagen och bifölls 1864.
W. bidrog också till lösningen av
myntfrågan, där guldet skulle
införas såsom myntmetall. Redan 1853
väckte han motioner härom och
arbetade oförtrutet för dess
antagande. År 1867 representerade W.
Sverige på myntkonferensen i Paris
och 1872 föreslog han på
nationalekonomiska mötet i Köpenhamn
antagandet av en gemensam
myntenhet, ”Carolinen”, för Skandinavien.
Han vände sig till chefen för franska
myntverket i Paris, president Dumas
och franska regeringen för att
fastställa dess värde. Först 1873 fick W.
se guldet antaget som myntenhet men
han var besviken över att Carolinen
inte antogs som myntenhet, därför
att den skulle ha överensstämt med
det metriska systemet, för vars
införande han också länge arbetat. År
1853 hade han lyckats få
decimalsystemet antaget. Metersystemet
infördes mycket tack vare W: s
ansträngningar genom en serie partiella
reformer som fullbordades först efter hans
död. W: s mångsidiga
riksdagsverk-samhet gör att endast de mest
betydelsefulla av hans
verksamhetsområden kunna nämnas. Främst
intresserade honom utrikespolitiken (med ett
sansat men varmt stöd för Danmark
under kriget 1864) och försvarets
stärkande, där särskilt flottans
omorganisation låg honom om hjärtat.
Han var motståndare till dess
partiella avveckling till förmån för
kustartilleriet. I övrigt märkas hans
förslag till omändringar i Riksbankens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
