Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wennerberg, Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wennerberg
260
Wennerberg
oratoriet hann. W. aldrig fullborda
helt; av detta verk, som förblivit
otryckt oeh i originalpartitur
förvaras i Musikhistoriska museet i
Stockholm, uppfördes sju nummer 1902.
W:s andliga musik är i främsta
rummet inspirerad av den evangeliska
kyrkomusikens två stora mästare,
Bach och Handel, i synnerhet den
senare. Intressantast ur musikhistorisk
synpunkt och konstnärligt mest
högtstående äro de egentliga
oratoriever-ken, som avgjort överträffa tidigare
sv. kyrkomusik, ss. Hæffners och
Fri-gels oratorier. W. komponerade
också en katolsk mässa, ”Stabat Mater”
(uppförd f. f. g. 1893 och utgiven i
klaverutdrag 1894), mer än
oratorierna präglad av den italienska
vokalmusikens välljud. Intressantast av
W:s övriga musikaliska verk är hans
tonsättning av en scen ur Goethes
”Faust”, ”Auerbachs Keller” (1876,
utg. i klaverutdrag 1878), som ärW:s
enda profana verk för soli, kör och
orkester. Av mindre konstnärligt
värde, både musikaliskt och litterärt,
äro W: s fosterländska manskörer, som
emellertid vunnit en utomordentlig
popularitet bland sv. studentsångare.
De mest kända manskörerna äro
”Fan-sång” (”Stå stark, du ljusets
riddar-vakt”) med text av Johan Nybom
(1845, tr. 1849), ”0 Gud, som styrer
folkens öden” (1849, tr. s. å.), ”Hör
oss Svea” (1853, tr. 1858) oeh den av
kommunardupproret i Paris 1870
inspirerade ”Säg oss ditt namn, du
fruktans värde” (1871, tr. 1873). W. skrev
även några a-cappellakörer för
blandade stämmor. I sin musikaliska smak
var W. övervägande klassiskt
orienterad. I fråga om profan musik satte
han Mozart främst och hade mindre
förståelse för samtida tysk
romantisk musik även om inflytande från
Weber och Spohr kan spåras i
musiken till ”Gluntarna”. Särskilt
avvisande ställde sig W. mot Wagners
operor. — Vid sidan av musiken och
lärarverksamheten bibehöll W. alltid
sitt intresse för de bildande
konsterna. I inflytelserika kretsar ansågs han
självskriven till en ledande befattning
i Nat. mus., som omkr. 1860 närmade
sig sin fullbordan. Han inträdde 1861
i museikommittén, som 1863
avlämnade ett slutgiltigt förslag till
betänkande, skrivet av W. och i mångt och
mycket ett uttryck för hans
personliga synpunkter. På grund av
motsättningar i det fortsatta
kommittéarbetet lämnade W. 1865 alla
uppdrag i samband med Nat. mus. och
antog i stället s. å.
ecklesiastikminister F. F. Carlsons erbjudande att bli
byråchef i Ecklesiastikdep. I fråga
om undervisningsväsendet inledde
Carlson oeh W. ett ingående
organisa
tionsarbete, vars slutmål var en
genomgripande reform av den sv.
skolan. Vid regeringsombildningen 1870
blev W. ecklesiastikminister. Den nya
ministären hade övervägande
konservativ färg, vilket överensstämde med
W:s politiska grundsyn. På grund
av sin vältalighet kom W. att spela
en framträdande roll som
regeringens talesman i riksdagen; hans nära
vänskap med Karl XV bidrog också
till att göra honom till en av dess
mest inflytelserika medl. För 1873
års riksdag framlade W. en
proposition i skolfrågan, vars grundtankar
ha varit av betydelse för den högre
skolundervisningen i Sverige. W.
intresserade sig emellertid icke endast
för läroverksreformen. Vid 1873 och
1874 års riksdagar sökte han
genomdriva anslag till särskilda läroverk
för flickor, varmed han delvis
lyckades, liksom också med sitt förslag att
ge kvinnliga studenter tillträde till
univ., vilket genomdrevs 1873. W.
ansåg att kvinnan hade samma rätt till
högre utbildning som mannen och han
hävdade överhuvudtaget kvinnans
likaberättigande i strid med många
av sina konservativa meningsfränder.
Under sin andra
ecklesiastikministertid genomdrev han 1889 kvinnans
behörighet att inväljas i skolråd och
fat-tigvårdsstyr. Även för
folkhögskolorna intresserade han sig, men hans
försök att genomdriva anslag till dessa
strandade i allmänhet på Första K:s
motstånd. Den politiska spänningen
vid mitten av 1870-talet ledde inom
kort till en regeringskris; förutom
justitie- oeh utrikesstatsministrarna
avgingo de utpräglat konservativa
statsråden Bergström, Berg och W.,
den s. k. ”bergssprängningen”. Efter
sin avgång utnämndes W. 1875 till
landshövding i Kronobergs län och
insattes s. å. av länets landsting i
Första K. När tullfrågan blev
aktuell i början av 1880-talet slöt sig
W. till protektionisterna, men
tillrådde alltid moderation. Efter
”ång-köksvalet” 1887 fingo
tullskyddsvän-nerna majoritet i bägge kamrarna och
1888 företogs en ombildning av den
hittills frihandelsvänliga regeringen.
I den nya, övervägande
protektionistiska Bildtska ministären ingick W.
som ecklesiastikminister. Han
inriktade sig främst på att genomdriva
vissa förbättringar i 1873 års
skolreform och 1878 års skolstadga och
lyckades bl. a. vinna riksdagens
godkännande av statsanslag till enskilda
läroverk. W:s avgång som
ecklesiastikminister 1891 berodde på en
meningsskiljaktighet mellan honom och
Oscar II betr, tillsättandet av en
professur vid Karol. inst. Under de sista
åren av sitt liv innehade W. ej något
ämbete — som landshövding hade
han avgått 1888 — utan ägnade
sig dels åt de viktigaste
riksdagsdebatterna, dels åt fullbordandet av
sina två sista oratorier. I riksdagen
yttrade han sig naturligtvis ofta i
skol- och försvarsfrågor, men särskilt
intresserade han sig under dessa år
för rösträttsfrågan, där han intog en
överraskande radikal hållning och
krävde ett omedelbart genomförande
av allmän rösträtt utan
hänsynstagande till inkomst- och
förmögen-hetsvillkor. Ären 1394—1901 var W.
medl. av riksdagens
talmanskonferens. W: s krafter voro ända in i det
sista obrutna; vid vårfesten 1901 höll
han sitt berömda tal till Uppsala
studenter. — W:s skiftande
karaktärsdrag som framför allt kommit till
uttryck i gluntsångernas glada,
studentikosa skämtlynne, i de andliga
verkens strängt religiösa, nästan
kärva allvar eller i den högstämda,
ehuru abstrakta fosterlandskärleken
i manskörerna — alla dessa skiftande
karaktärsdrag rymdes utan svårare
slitningar i en sällsynt harmonisk
personlighet. I den långa rad av
begåvade medelmåttor som bildar
1800-talets politiska persongalleri
framstår W. som en klarsynt politiker och
ämbetsman, som i en rad frågor,
skolfrågan, kvinnosaksfrågan,
rösträttsfrågan, förmådde höja sig över de
samtida konservativa tänkesätt som
han eljest delade. Han var i sällsynt
hög grad fri från opportunism; han
avgick hellre från höga ämbeten än
han dagtingade med sin övertygelse.
— W. utgav sina dikter i ”Samlade
skrifter” (1—4, 1881—85). Utöver
”Glimtarna” innehålla de ”Romerska
minnen”, en skildring av W:s
italienska resa 1851—52, samt
”Trollrunor” och ”Smärre dikter”. — W.
blev led. av Mus. akad. 1850 och av
Sv. akad. 1866 samt hedersled, av
Konstakad. 1871 och av Vet. och vitt,
samh. 1893. Är 1890 erhöll han
Sera-fimerorden. — över W. finnas
statyer i Slottsbacken i Uppsala (1912,
av T. Lundberg, åstadkommen genom
nationalinsamling) och på
Djurgården i Stockholm (1916, av C. EIdh)
samt en herm i Lidköpings stadspark
(1917, av Eldh). — Gift 1852 med
grevinnan Hedvig (Hedda) Sofia
Cronstedt. — Litt.: C. Annerstedt,
”Minne af G. W. Inträdestal i Sv.
akad. ... 1902” (1903); H.
Lindgren, ”Diktarporträtt” (1907) ; Signe
Taube (W:s dotter), ”G. W. Minnen
och brev” (1—3, 1913—16); S.
Alm-quist, ”Om G. W. Hans tid och hans
gärning” (1917); R. F. von
Wille-brand, ”Gluntarne och deras skald” (i
Finsk tidskr. 1917); E. Grip, ”G. W.”
(Sveriges kristliga studentförems
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
