Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm, arvfurste - Wilhelm, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilhelm
384
Wilhelm
Prins Wilhelm.
Wilhelm (Carl W. Ludvig),
Sveriges arvfurste, hertig av
Södermanland, författare, f. 17 juni 1884 på
Tullgarn i Hölö skn, Södermani. län.
Föräldrar: konung Gustav V och
drottning Victoria, f. prinsessa av
Baden. Om W:s ätt se Bernadotte. —
W. avlade 1904 sjöofficersex., blev
underlöjtnant s. å. och kapten 1913.
Han deltog under första världskriget
aktivt i neutralitetsvakten som chef
•ombord på torpedbåten Castor. År
1933 utnämndes han till kommendör
och 1938 till konteramiral. Delvis
som en följd av de skakande
upplevelserna under kriget tog han 1919
permanent tjänstledigt från sin
sjö-officerstjänst för att ge sig ut på
resor. Redan 1911—12 hade han
företagit en resa till Indien, Siam och
Franska Indokina och 1913—14 till
Sydafrika. År 1920 besökte han bl. a.
Centralafrika. Under sina färder
samlade han stoff till flera
reseskildringar. Han debuterade inom genren
1913 med ”Där solen lyser” och
fortsatte med ”Mellan två kontinenter”
(1920), där han återger sina minnen
från en arkeologisk-etnografisk
forskningsresa i Mellanamerika. I sina två
närmast följande böcker skildrar han
Afrika: ”Bland dvärgar och gorillor”
(1922) och ”Vid vattenhålen. Bilder
ur Afrikas djurliv” (1923). Han har
•också rest i Medelhavsländerna och
skildrat dessa med god inlevelse i
främmande miljöer: ”Sydfranskt”
(1926), ”Korsikanskt och annat”
(1932). En rikedom av upplevelser
och intryck från Sydamerika
redovisar han i ”Röda jordens svenskar”
(1948). Men de många resorna, till
vilka han anknyter än en gång i
”Skärvor från fyra världsdelar” (1949), ha
icke blott gett honom tillfälle till
intressanta och givande etnografiska
studier. De ha också inspirerat
honom som diktare på vers oeh prosa.
Som novellist och essayist har han
vunnit ett aktat namn. Han har skarp
blick för originaliteten hos människor
han mött och förstår att på ett fint
sätt framhäva det storslagna i många
enkla människors livssyn. Också för
naturen har han ett öppet sinne, vare
sig det gäller exotiska miljöer som i
”Svarta noveller” (1924) eller det sv.
landskapet som i ”Den gamla tallen
jämte andra berättelser” (1919),
”Berättelser från byn” (1929), ”Bara en
gumma och andra berättelser” (1930),
”Fritt land” (1941) och ”Svenskt
land” (1947); ett urval av hans
noveller utgavs 1954. Ett tacksamt
uttrycksmedel för människo- oeh
naturskildring fann W. i kortfilmen. Han
blev i viss mån banbrytande på
området genom filmer som ”Ekhult heter
gården”, ”Medan båten glider”,
”Västerhavets män” och ”Höstdagar där
hemma”, i vilka han lyckligt förenar
diktarens och etnografens uppgift.
W:s lyrik utmärkes av ledig
formgivning oeh fint stämningsmåleri. Av
hans diktsamlingar kunna i främsta
rummet nämnas ”Selene” (1922) och
”Av denna jord” (1935) samt ”Ond
tid” (1942), av hans skådespel
”Ki-nangozi” (1924) och ”Ombord”
(1926). ”Episoder” (1951) utgöra en
intressant serie minnen. Åren 1924—
41 var W. red. för Barnens
Dagpublikationen Barnens Dagblad, och
sedan 1935 är han en uppskattad
med-arb., bl. a. som kritiker av
reseskildringar, i Sv. Dagbladet, ibland under
pseud. Pewe. W. är en framstående
jägare, och flera av hans resor ha
varit jaktexpeditioner. Åren 1908—28
var han ordf, i Sv. jägareförb. — Som
kulturpersonlighet och författare har
W. från början av sin bana
konsekvent följt sin egen linje. Med den
mera extrema modernismen har han
ej haft någon direkt kontakt, men
han har visat sig lyhörd för
tidsstämningarnas omskiften och har förstått
att ge uttryck åt dem på sitt
personligt kända sätt. Sina starkaste
sympatier har han dock ägnat åt den
akademiskt-traditionalistiska
riktningen inom samtidskulturen (K.
Asplund, G. M. Silfverstolpe m. fl.).
På Stenhammar har han varit
medelpunkten för en vänkrets av litterär
och artistisk prägel, ur vars samvaro
K. Asplunds ”En
Stenhammarkrö-nika” (1954) ger en rad fängslande
bilder. W:s på en gång älskvärda och
representativa sätt att uppträda har
gjort honom eftersökt som ledande
man och ordf, inom ett stort antal
sammanslutningar av olika slag, bl. a.
fören. Drottningholmsteaterns
vänner, där han nedlagt ett intresserat
och värdefullt arbete. — Den 3 maj
1908 förmäldes W. med Maria
Pav-lovna, storfurstinna av Ryssland (bd
5 s. 245). Äktenskapet upplöstes 1914.
— Litt.: K. Asplund, ”Prins
Wilhelm” (1945); G. Attorps, ”Prins
Wilhelm som reseskildrare” (Tidskr.
”Obs!”, nr 10, 1949). W. F., O. W.
Wilhelm, Heinrich,
bildhuggare, arkitekt, f. trol. i Hamburg, f 3
april 1652 i Stockholm. — W. var
från 1620-talet verksam i Hamburg.
År 1635 kom han i kontakt med Axel
Oxenstierna, och 1646 anlände han
till Stockholm där han 1646—52 var
anställd vid Riddarhusbygget och var
Axel Oxenstiernas hovbildhuggare.
I Sverige utförde W. gravmonument
och epitafier mest i marmor eller
alabaster. Bland gravmonumenten
märkas de över Gabriel Gustafsson
Oxenstierna i Tyresö kyrka (1640—45)
och Johan Adler Salvius i Stockholms
storkyrka (1650—52, fullbordat av
lärjungen J. Meintz). De främsta
epitafierna äro de över Axel
Oxenstiernas barn i Stockholms storkyrka
(1643), Johan Mornay och Johan
Gabrielsson Oxenstierna i
Riddar-holmskyrkan (1646—47), över Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
