Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm, Heinrich - Wilhelmi, Tobias - Wilhelmson, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilhelmi
3S5
Wilhelmson
Oxenstiernas familj i Jäders kyrka i
Södermanland (1648—52), Måns
Mårtensson Palm i Mariakyrkan,
Sigtuna, Gabriel Gabrielsson Oxenstierna i
Österåkers kyrka i Uppland samt två
över medl. av Stureätten och Ebba
Le-vvenhaupt i Sturekoret i Uppsala
domkyrka (1650—60, avslutade av J.
Meintz). —■ W. var den främste i
Sverige verksamme skulptören under
1600-talets förra hälft. Han arbetade
i den tysk-holländska
senrenässansens och ungbarockens stil.
Figurskulpturen på hans epitafier och
gravmonument — allegoriska figurer
och lekande putti — har en starkt
vriden rörelse i s. k.
kontrapostställ-ning. Främst är dock W.
ornamentbildhuggare, och hans rika
brosk-verksornamentik är av en i Sverige
för övrigt okänd elegans. ■—■ Gift
(hustruns namn okänt). ■—• Litt.: G.
Axel-Nilsson, ”Dekorativ
stenhuggar-konst i yngre vasastil” (1950). R. S.
Tobias Wilhelmi.
Wilhelmi, Johan Tobias Jakob,
violinist, tonsättare, f. 7 april 1885
i Amsterdam, f 24 okt. 1944 i
Stockholm. Föräldrar: affärsinnehavaren
Johan Christoph Heinrich W. och
Carolina Post. — W. fick sin
musikaliska utbildning i Amsterdam och
Köln och hade som lärare i violin B.
Eldering och A. Spoor, i komposition
B. Sweers och i dirigering F.
Stein-bach. Åren 1907—12 var han
konsertmästare i Bonn samt innehade samma
befattning i Leipzig 1912 och Riga
1913. Både i Bonn och Riga var han
dessutom lärare i violin vid
konserva-toriet. År 1914 kom W. till Sverige
och anställdes följ, år som
konsertmästare i Konsertfören. i Stockholm,
men övergick 1921 till Hovkapellet,
där han till sin död var andre
konsertmästare. W. deltog flitigt i
musiklivet i Stockholm. Han grundade
sålunda 1915 Wilhelmitrion, som
framför allt vinnläde sig om att
framföra kammarmusik av då levande
unga sv. tonsättare. Från 1927 var
W. dirigent för Par Bricolekören. År
1931 grundade han Stockholms
kammarorkester och blev i samband
därmed en av initiativtagarna till
promenadkonserterna i Nat. mus. Han
var en relativt sällsynt men gärna
hörd solist både i Sverige och i
utlandet. W. var även tonsättare, och ur
hans jämförelsevis rika produktion
kunna nämnas två symfonier,
orkestersviten ”Östergötland”, en
violinkonsert, orkesterpoemet ”Gitanjali”,
en stråkkvartett, fyra kantater,
ballader (bl. a. ”Das Lied vom Leide”)
och romanser. Han erhöll Litteris et
artibus 1929. —• Gift 1914 med
Elisabet Nordling. B. Hgn
Wilhelmson, Carl Wilhelm,
målare, grafiker, f. 12 nov. 1866 i
Fiskebäckskil, Skaftö skn, Göteb. län, f 24
sept. 1928 i Göteborg. Föräldrar:
sjömannen Anders Wilhelm W. oeh
Amalia Mathilda Carlsdotter. — W.
blev vid nio års ålder faderlös genom
ett skeppsbrott efter vilken katastrof
modern öppnade en speceributik. Sin
enda skolutbildning erhöll han i
hemortens folkskola. År 1881 kom han
till Göteborg där han till 1886 var
anställd som litografisk lärling vid
firman Meyer & Köster. Han
försörjde sig även tidvis som vakt vid
Göteborgs museum. Samtidigt gick
han på kvällarna på Slöjdföreningens
skola där Reinhold Callmander var
lärare, och från 1886 på Valands
målarskola, där Carl Larsson
undervisade. Som litograf erhöll W. 1887 ett
stipendium och vistades de två
följande åren i Leipzig, där han
arbetade för olika firmor och samtidigt
tecknade flitigt på lediga stunder.
Åren 1890—96 var W. verksam i
Paris med undantag för somrarna
som han tillbringade i Fiskebäckskil.
Han studerade vid Académie Julien
och försörjde sig som litograf och
reklamtecknare. Sommaren 1893 var
han i Bretagne. År 1896 återvände W.
till Göteborg och kallades följ, år av
Pontus Fürstenberg att förestå
Valands målarskola, på vilken post han
kvarstod till 1910 då han bosatte sig
i Stockholm. Han grundade 1912 en
egen målarskola i Stockholm och blev
1925 prof, vid Konstakad. och 1926
dess led. Av W:s senare resor äro de
till Spanien viktigast (1910: Triana
utanför Sevilla samt Avila i
Casti-lien, 1913: bergstaden Ronda,
Andalusien, 1920: Mallorca, Penäflor).
Han besökte 1924 och 1925
hamnstaden Mevagissey i Cornwall och
lockades 1906, 1914 och 1918 av sin vän
Hjalmar Lundbohm till Lappland
(Kiruna). Sin första separatutställ-
ning höll W. 1898 i Göteborg och sin
största 1922 i Liljevalchs konsthall,
Stockholm. En minnesutställning var
1934 ordnad i samma lokal och senare
har urval speciellt ur hans senare
produktion utställts bl. a. på Färg
och Form, Stockholm, 1937, 1939
och 1946. Den stora och mycket
lyckade minnesutställningen 1955 på
Liljevalchs konsthall i Stockholm
gav särskilt starkt intryck av W:s
stora egenskaper som färgkonstnär.
W. lärde sig etsa för Knut
Lundström 1918.— W. började tidigt
att teckna och måla, speciellt
västkustmotiv. Bevarade skissböcker från
1886—87, bl. a. från vistelsen i
Leipzig, visar en driven, stram stil, som
redan ger mycket av egenarten i hans
senare produktion. Avgörande för
hans utveckling blev vistelsen i
Frankrike 1890—96. Han inriktade
sig från början på folklivsmotiv, som
han företrädesvis hämtade från
somrarnas vistelser i Fiskebäckskil och
utarbetade i Parisateljén. I motsats
till konstnärsförbundarna, vilka
isolerade sig i hemprovinserna och där
skapade ett mörkt skymningsmåleri,
intresserade han sig för de franska
samtidsmästarna. Speciellt bör hans
vänskap med Aguéli ha varit
betydelsefull. Genom honom lärde han
känna symbolisternas och
Pont-Aven-skolans konst, främst Gauguin, vilket
bidrog till att ge hans konst en
yt-dekorativ och färgklar prägel. Ännu
klarare speglas kanske i W:s måleri
neoimpressionismen med dess stränga
bildlogik och divisionism. Efter hand
utarbetade han en personlig teknik
med tätt satta små färgfläckar och
med duken glimtvis otäckt. — W.
anslöt sig helt till ett 90-talistiskt
program, formellt genom anknytningen
till de ovannämnda internationella
rörelserna, innehållsligt genom att
han likt konstnärsförbundarna blev
tolk för sin hemprovins. Han skapar
allvarsmättade epos över Bohusläns
fiskarbefolkning och betonar det
asketiskt inåtblickande och strävsamma
i folkkaraktären. Bilderna ha en
sta-tuarisk prägel oeh en diskret
silhuettverkan. I sin detaljrika naturalism
ha de en sträng ytuppdelning och en
färgklarhet, som utan att vara
subtil dock är mycket välavvägd.
Huvudverken bland de tidiga, stora
folklivs-skildringarna äro ”Fiskarkvinnor på
väg till kyrkan” (1899, Nat. mus.),
”Lördagsafton” (1900, Thielska
galleriet), ”Juniafton” (1902, Göteborgs
konstmus.), ”Jordarbetare” (1904,
Thielska galleriet), ”På berget” (1905,
Göteborgs konstmus.), och
”Kyrkfolk” (1909, Nat. mus.). — Efter 1910
påverkas W. av de framträngande
nya konströrelserna och hans konst
25 Svenska män och kvinnor VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
