Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åberg, Enriquo - Åberg, Jon Olof - Åberg, Lawrence, filosof, se s. 486 - Åberg, Martin - Åberg, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åberg
484
Åberg
under febrilt verksam. En mängd nya,
praktfulla byggnader tillkommo
under hans ledning, bl. a.
regeringspalatset i fransk renässansstil, en
om-och tillbyggnad av ovannämnda
posthus, ett gravkapell åt nationalhjälten
de San Martin, vetenskapsakad:s hus
i Cördoba, naturhist. mus. i La Plata,
åtskilliga stora sjukhus i Buenos
Aires, skolbyggnader i de flesta av
provinsernas huvudstäder, en mängd
järnvägsstationer samt privata
byggnader, herrgårdar och villor. Med
tiden blev han en förmögen man, och
när sjuklighet inställde sig 1884 tog
han avsked. Innan han lämnade
Argentina stiftade han 1886 ett stort
byggnadsbolag ”La Edificatora”. —
Å. flyttade till Paris, där han
studerade måleri för L. Bonnat. Senare
slog han sig ner i San Remo i Italien.
— Å. och hans hustru skänkte 1922
Linköpings stad 750 000 kr., därav
500 000 till en museifond och 250 000
som en fond till gagn för pauvres
hon-teux, stiftsbibl. och domkyrkan. -—•
Gift 1888 med Olga Synnerberg. T. M.
Åberg, Jon Olof, skriftställare,
f. 2 juli 1843 i Ås skn, Kalmar län, f
20 maj 1898 i Stockholm. Föräldrar:
kyrkoherden Olaus Å. och Anna
Maria Bonell. — Å. gick i skola i
Kalmar. Tidigt blev han intresserad av
historia och började snart producera
historiska romaner och berättelser.
Han fortsatte i detta avseende
traditionerna från Georg Starbäck och
Pehr Thomasson men på ett lägre
plan. Hans talrika böcker blevo
mycket uppskattade av allmogen och
skolungdomen. Mest behandlade han
ämnen ur de krigiska perioderna i den
sv. historien såsom Engelbrekts
befrielsekrig, stormaktstiden och finska
kriget 1808—09. Som exempel kunna
nämnas ”Banér i säcken” (1876),
”Den siste karolinen” (1872),
”Hjel-tarna från Savolaks” (1875) och
”Snapphanarne” (1882). Av något
större värde äro ”Från skilda tider”
(1880—81) och ”Svenska bragder
skildrade för folket” (1883—84). —
Gift 1881 med Emelie Nilsson. T. M.
Åberg, Lawrence, filosof, se s.
486.
Åberg, Martin Andreas, målare,
f. 1 okt. 1888 i Ljusnarsbergs skn,
Örebro län, f 1 nov. 1946 i Stockholm.
Föräldrar: folkskolläraren Anders
Viktor Ä. och Margareta Nilsson. —
Efter självstudier arbetade Å. 1907—•
08 som dekorationsmålare hos Victor
Lindblad i Örebro. År 1910 kom han
till Stockholm och gick som frielev
1911—17 med vissa avbrott
påC.Wil-helmsons målarskola. Vintrarna 1913
■—15 studerade han även på Valand i
Göteborg. -— Å. debuterade 1919 i
Stockholm, där han även senare ut-
Martin Åberg.
ställde separat 1927, 1930, 1935,
1942 och 1945. Han framträdde även
med konstnärsgruppen
”Optimisterna” samt i internationella
sammanhang och var repr. på Nat. mus:s
utställning ”Den unga
expressionismen” 1944. Han företog studieresor
till Tyrolen och Italien 1921—23 och
som stipendiat till franska Rivieran
1925—27. Därefter var han bosatt i
Stockholm. —■ Å:s konst fick tidigt
sin särprägel. Redan hans landskap
från slutet av 1910-talet äro bärare
av det lyriskt-metafysiska innehåll
som han framför allt eftersträvade
(”Skogsglänta”, 1919). Några
landskap från Italien ha dramatiska
ovä-dershimlar och äro till hälften
diktade, till hälften verklighetsinspirerade
(”Italienskt fantasilandskap”, 1922).
1930-talets patetiska och
innehålls-vänliga konstströmningar kommo Å:s
måleri till mötes. Han målade då
olika sv. landskap, helst ensliga och
storslagna, eller havsbilder som kunde
ge täckning för ett visionärt
inkännande (”Lappland”, 1928, Nat. mus.,
”Gruvan, Falun”, 1931, ”Heden,
Öland”, 1934, Waldemarsudde,
”Marin, Torekov”, 1936—37). Även
porträtten och interiörbilderna äro
subjektiva och rofyllt drömmande
(”Mormor”, 1935, sjukhusbilden ”Mot
ljuset”, 1944). — Å:s penselskrift är
luddigt modellerande med pastosa inslag.
Hans färg är sällan i estetisk
bemärkelse tilltalande. Han sökte
emellertid framför allt vara djup och
avskydde det behagliga och artistiska.
Han använde sig gärna av bruna och
violetta förtoningar och
genomarbetade ytorna med otaliga retuscher och
laseringar. De mindre dukarna, där
den skissaktiga impressionen
behållits mer ograverad, ha därför ofta en
större friskhet. — Gift 1919 med Rut
Lundmark. — Litt.: G. Svensson,
”M. Å.” (1945). R. S.
Åberg, Nils Fritiof, arkeolog, f.
24 juli 1888 i Norrköping. Föräldrar:
disponenten Otto Fritiof Å. och Ellen
Jolianna Svanström. ■— Å. avlade
mogenhetsex. i Norrköping 1907 och blev
vid Uppsala univ. fil. kand. 1910, fil.
lic. 1911, fil. dr 1912 samt docent i
nordisk och jämförande fornkunskap
1915. År 1916 tjänstgjorde han vid
Provinzialmuseum i Halle an der
Saale samt under delar av 1927 och
1928 vid Stat. hist. mus. Han blev
docent och tf. lärare i nordisk och
jämförande fornkunskap vid
Stockholms högskola 1928 och erhöll prof:s
namn 1940. Sedan 1949 innehar han,
efter kallelse, den nyinrättade
professuren i nämnda ämne vid högskolan.
Han invaldes i Vitt. akad. 1951. —Å.
har publicerat viktiga
undersökningar över alla förhistoriska perioder
utom den äldre stenåldern. Han har
därvid ställt det nordiska materialet
i relation till det allmäneuropeiska,
om vilket han genom omfattande
resor och museistudier har förvärvat en
utomordentlig kännedom. Med hjälp
av den typologiska metoden har han
genom studium av vissa
fornsaks-grupper ss. yxor, fibulor och keramik
sökt förbättra Oscar Montelius’
kronologiska system. Å:s vetenskapliga
produktion omfattar ett sjuttiotal ar-
Nils Åberg.
beten, över stenåldern har han bl. a.
utgivit ”Studier över den yngre
stenåldern i Norden och Västeuropa”
(1912, drsavh.), ”Das nordische
Kul-turgebiet in Mitteleuropa während
der jüngeren Steinzeit” (1918), som
är ett huvudarbete om det
mellan-europeiska fyndmaterialet,
”Kulturmotsättningar i Danmarks stenålder”
(1937), ”Nordisk befolkningshistoria
under stenåldern” (1949) samt
arbeten om stenåldern i Nederländerna
(1916) och yngre stenåldern på Ibe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
