Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ångström, Jonas - 2. Ångström, Anders - 3. Ångström, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ängström
512
Ångström
samt framför allt mossorna. Särskilt
var han en framstående kännare av
det svårbestämda Sphagnumsläktet
(vitmossorna). Av hans bryologiska
skrifter märkas ”Dispositio
musco-rum in Scandinavia hucusque
cogni-torum” (1842), ”Symbol® ad
bryolo-giam scandinavicam” (1844) och
”Musci” (1846, i Elias Fries’ ”Summa
vegetabilium Scandinaviæ”).
Därjämte bearbetade och beskrev han de
mossor, som insamlats av N. J.
Andersson under fregatten Eugenies
världsomsegling 1851—53 och av A.
F. Regnell i Caldas i Brasilien. —
Efter Å. har moss-släktet Ångströmia
fått sitt namn. — Gift 1854 med
Johanna Maria Strandman. S. L.
2. Ångström, Anders Jonas,
fysiker, f. 13 aug. 1814 vid Lögdö bruk
i Hässjö skn, Medelpad, f 21 juni
1874 i Uppsala. Bror till Å. 1. —•
Efter genomgång av Härnösands
gymnasium blev Å. student vid Uppsala
univ. 1833 samt fil. mag. och docent
i fysik där 1839. Han blev adjunkt
vid Stockholms observatorium 1842
och observatör i astronomi vid
Uppsala univ. 1843, var tf. prof, i
astronomi där 1846—47, förordnades att
uppehålla professuren i fysik,
likaledes i Uppsala, upprepade gånger och
var prof, i fysik där från 1858 till
sin död. Därjämte var han univ:s
rektor 1870—71. — I sin mag.-avh. ”Om
conisk refraktion” (1839) och sitt
docentspecimen ”De theoria lucis
calorisque” (s. å.) behandlade Å.
problem inom optiken, det område där
han sedermera kom att göra sina
främsta insatser. Som observatör i
astronomi fördes han dock in på ett
annat område, nämligen
jordmagne-tism, som vid denna tid ansågs
tillhöra astronomiens ämnessfär. Han
planlade ett fullständigt utforskande
av de magnetiska förhållandena i
Sverige och bestämde inklination och
jordmagnetismens intensitet på ett
flertal orter. Programmet var alltför
omfattande för att Å. skulle hinna
utföra det, men han gav genom det
påbörjade arbetet första impulsen till
den magnetiska kartläggning av
Sverige, som efter decenniers mödor till
sist slutförts 1934. Av Vet. akad.
anförtroddes Å. att redigera de
jordmagnetiska och meteorologiska
iakttagelser som gjorts under fregatten
Eugenies världsomsegling 1851—53.
Resultaten publicerades 1874. — Ett
annat arbete av geofysisk art var att
slutföra och publicera de av avlidne
prof. F. Rudberg (bd 6 s. 390)
påbörjade mätningarna av
jordtemperaturen på olika djup under jordytan.
Bearbetandet av dessa mätresultat
tog mycken tid i anspråk och
resulterade i en längre artikel i Vet. soc:s
Acta 1855. Denna undersökning torde
ha givit Å. uppslaget till hans metod
att bestämma värmeledningsförmåga
med hjälp av periodisk
uppvärmning och avkylning, en metod som
hade många fördelar och blev
använd av åtskilliga forskare i mer eller
mindre modifierad form. — Det var
dock varken geofysik ellei’ värmelära,
som Å. helst ville ägna sig åt;
optiken, där han gjort sina första
undersökningar, förblev hans
huvudsakliga intresse livet igenom. Hur
arbetstyngd han än var, fann han tid för
spektrometriska mätningar. Hans
märkliga arbete, ”Optiska
undersökningar” (Vet. akad:s handl. 1852),
är en undersökning över ”elektriska
spektra”, d. v. s. gnistspektra, och
innehåller grunderna för praktiskt
taget allt, som utfördes inom
spektro-metrien under de närmast följ,
decennierna. Å. uttalar där för första
gången sin absorptionslag: ett ämne
har förmåga att absorbera de
ljussvängningar, som det självt i
glödande tillstånd kan utsända. Samma lag
angavs senare av Kirchhoff i något
ändrad form och kallas numera
allmänt Kirchhoffs absorptionslag; Å:s
prioritet har förgätits. I
fortsättningen av arbetet visade Å., att spektrum
från den elektriska gnistan egentligen
utgöres av två skilda spektra, av
vilka det ena tillhör den gas,
varigenom gnistan slår över, det andra den
metall eller det ämne, varav
elektroderna bestå. Han kunde också
fastslå, att spektra från legeringar eller
kemiska föreningar äro sammansatta
av de ingående enkla ämnenas spektra.
Å. jämförde även de lysande linjerna
i den elektriska gnistan med de mörka
linjerna i solspektrum och framhöll,
att de gåvo intrycket ”såsom vore det
ena spectrum en så att säga
omvändning af det andra”. Dock var det icke
Å. utan Kirchhoff, som 1861 först
drog konsekvensen av Å:s
absorptionslag och uttalade, att de
Frauen-hoferska linjerna uppkomma genom
absorption i solens atmosfär.
Kirchhoffs undersökning gav vid handen,
att järn, magnesium, nickel och krom
borde finnas i solen. Denna
iakttagelse bekräftades s. å. av Ä. (”Om
de Frauenhoferska linierna i
solspektrum”, öfversigt af Vet. akad:s
förhandi. 1861). Å. kunde också
utöka listan med kalcium, aluminium,
mangan, strontium oeh barium. År
1865 utgav han tills, med R. Thalén
(bd 7 s. 493) en teckning av
solspektrums violetta del, och 1868 utkom
hans största, mycket berömda arbete
”Recherches sur le spectre solaire.
Spectre normal du soleil”, som
innehåller en atlas över solspektrum med
uppgifter på våglängderna för ett
tu
sental linjer. Mätningarna, som
utförts med dittills oöverträffad
precision, hade gjorts med hjälp av
rit-sade glasgitter från Nobert. Den
använda längdenheten, en tiomiljondels
mm, har fått det internationellt
fastslagna namnet Ångströmsenhet. Å:s
stora atlas var under lång tid den
främsta normen för
våglängdsbestäm-ningar. Tyvärr äro dock Å:s
våg-längdsuppgifter behäftade med ett
litet systematiskt fel, beroende på att
han använde ett oriktigt värde på
gitterkonstanten, ett förhållande
som upptäcktes strax före Å:s död
och som Thalén sedermera fick ge
upplysning om. — Å. medhann
ytterligare flera spektrometriska
undersökningar. Han var den förste, som
mätte linjer i norrskenets spektrum
(1874), och ett arbete över
metalloi-dernas spektra utgavs 1875 postumt
av R. Thalén. Å. medverkade genom
sina arbeten i hög grad till
spektral-analysens utveckling, och han anses
vara en av de främste bland denna
vetenskaps grundare. •— Å. tillhörde
ett flertal in- och utländska lärda,
samfund. Han invaldes bl. a. 1850 i
Vet. akad., som upprepade gånger
prisbelönade honom, 1870 i Royal
So-ciety i London, vars Rumfordmedalj
han mottog 1872 — den förste svensk
som fått denna utmärkelse —, och
1873 i Franska akad. — Som
univ.-lärare intresserade sig Å. särskilt för
den praktiska sidan av
undervisningen. Han var den förste, som i
Uppsala anordnade laborationer i fysik
för de studerande, och han
kompletterade univ:s fysiska
instrumentsamling, vilken 1858 flyttades från den
gamla konsistoriebyggnaden till övre
våningen i den då nyuppförda
kemiska laboratoriebyggnaden i
engelska parken. —• Å:s förmåga togs i
anspråk även på andra områden än
det vetenskapliga. Sålunda var han
ordf, i univ:s drätselnämnd, sekr. i
Vet. soc. i Uppsala 1867—74 och
stadsfullmäktig 1868—73. — Gift
1845 med Augusta Carolina Bedoire.
— Litt.: biografi av R. Thalén i Vet.
akad:s lefnadsteckn. (2, 1878—85);
K. Ångström (Å. 4), ”A. J. Å.”
(Skrifter utg. af Medelpads
fornminnes-fören., 3, 1907); Anna Beckman, ”A.
J. Å.” (i Swedish Men of Science 1650
—1950”, 1952). A. B.
3. Ångström, C a r l Arendt,
bergsmekaniker, f. 23 okt. 1821 vid Lögdö
bruk i Hässjö skn, Medelpad, f 27
dec. 1896 i Stockholm. Bror till Å. 1
och Å. 2. — Å. blev student vid
Uppsala univ. 1841, deltog 1848 som
frivillig i danska armén i
slesvig-hol-steinska kriget, blev fil. kand. 1851
och fil. dr 1854 i Uppsala samt
genomgick Bergsskolan i Falun 1851—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
