Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ångström, Carl - 4. Ångström, Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ängström
513
Ängström
53. Han blev auskultant i
Bergskollegium 1851, disponent vid Tabergs
gruvor i Värmland 1853 oeh ingenjör
på Jernkontorets mekaniska stat 1854.
År 1864 utnämndes han till prof, i
tillämpad mekanik vid Teknologiska
inst. (från 1877 Tekn. högskolan),
och då Bergsskolan i Falun 1869
flyttade till Stockholm oeh förenades
med Teknologiska inst-, blev han
lärare även i bergsmekanik. Vid
omorganisation 1876 blev Å. prof, i
maskinlära med
undervisningsskyldig-het i bergsmekanik, läran om
vattenkraftmaskiner och uppfordringsverk
m. m.; denna befattning innehade
han till sin död. — Å. var
framgångsrikt och flitigt verksam som praktisk
ingenjör och uppfinnare särskilt inom
gruv- och brukshanteringens område.
Han konstruerade maskiner för
gruvor och järnverk och införde i
Sverige användningen av strål- eller
tryckturbiner, avsedda att ersätta
överfallshjul, samt olika slags
arbetsmaskiner för järnberedning. Därjämte
var han verksam för att införa
bergborrmaskiner samt kraftöverföring
med järn- och ståltrådslinor, och han
var den förste, som införde
stubin-tråd samt användningen av stubin
(tändrör) vid bergsprängning; för
tillverkning av sådana rör anlade han
1862 en fabrik vid Taberg. Av Å:s
många konstruktioner’ må nämnas
omloppsräknare för hastigt gående
motorer, friktionskoppling för
valsverk med föränderlig rörelseriktning,
vevfj ädringshammare,
stamphammare, lyft- och uppfordringskran för
gruvor, spiksmidningsmaskin och
massageapparater. Å. uppfann en
de-viationskompass, magnetometern, för
undersökning av läget och
utsträckningen av järnmalmsfält, och med
detta instrument upptäckte han en av
de mest givande gruvorna vid Taberg
och Nordmarksberg. På uppdrag av
Nya Trollhätte kanalbolag uppgjorde
han förslag till uttagande av kraft
för industriella ändamål från
vattenfallen vid Trollhättan, varvid
kraftöverföringen skulle ske dels med
linledningar och dels med tryckluft. År
1860 byggde han ett
landsvägsloko-motiv för transport av malm frän
Taberg till Mot järnshyttan, och för
förbättrade kommunikationer arbetade
han bl. a. genom att taga initiativ
till och 1863—64 utföra
undersökningar för dragandet av järnväg,
Bergslagsbanan, från Falun till
västkusten; förslaget genomfördes senare
av andra. Å. uppgjorde planerna bl. a.
för järnverken i Hagfors
(Värmland) och Bångbro (Västmanland)
samt för Eskilstuna
jernmanufaktur-ab:s stora anläggningar; för dessa
och andra arbeten gjorde han studie-
33 Svenska män och kvinnor VIII
Carl Ångström.
resor till England, Frankrike oeh
Belgien samt (1866 och 1876) Förenta
staterna. Han var prisdomare vid
bedömning av maskiner vid flera
utställningar i Sverige samt vid
internationella utställningarna i
Köpenhamn 1868 och 1888, Wien 1873,
Philadelphia 1876 och Paris 1878.
Å. tillhörde stiftarna av
Ingeniör-fören. 1865 och var sekr. där till dess
uppgående i Sv. teknologfören. 1891
samt red. för dess förhandi. 1866—
90. År 1869 invaldes han i Vet. akad.,
vars Wallmarkska pris han erhöll
1873. Å. publicerade ett stort antal
uppsatser i mekaniska oeh tekn.
ämnen i Jernkontorets annaler m. fl.
fackorgan samt dessutom bl. a.
”Handbok för beräkning och byggnad af
turbiner och turbinpumpar” (1880),
”Anordningen af de vid
jernhandte-ringen begagnade valsverken” (1884),
”Beräkning och konstruktion af
kolf-pumpar” (1889) och ”Vertikala
vattenhjul, deras beräkning och
byggnad” (1895). Han utgav även bearb.
av F. Reuleaux’ ”Konstruktören”
(1863—64, 2:a uppl. 1877;
supplement 1893) och W. H. Uhlands
”Fick-handbok för maskiningeniörer och
konstruktörer” (1883, 2:auppl. 1892).
— Gift 1) 1855 med Catharina
Christina Juliana Wahrenberg, t 1871;
2) 1873 med Mathilda Elisabeth
(Elise) Sahlholm. — Litt.: biografi
i Tekn. tidskr. 1897. S. L.
4. Ängström, Knut Johan,
fysiker, f. 12 jan. 1857 i Uppsala, f 4
mars 1910 därstädes. Son till Å. 2. —
Å. avlade mogenhetsex. i Uppsala
1877 och blev vid univ. där fil. kand.
1879, fil. lic. 1884 och fil. dr 1885.
Han var amanuens vid univ:s fysiska
institution 1880—82, blev docent i
fysik i Uppsala 1885 samt var tf.
laborator och lärare i fysik vid
Stockholms högskola 1885—91 och
laborator i detta ämne i Uppsala 1891—•
96. Vt 1888 höll han de Thamiska
föreläsningarna vid Vet. akad. År
1896 kallades han till prof, i fysik vid
Uppsala univ., vilken befattning han
innehade till sin död. Från 1909 var
han även univ:s prorektor. Han
gjorde, delvis som statsstipendiat, talrika
resor till utlandet. — Å:s
vetenskapliga verksamhet koncentrerades i
främsta hand på undersökningar över
solstrålningen. Redan tidigt började
han intressera sig för detta område
av fysiken; hans första instrument
för att mäta mängden av det värme,
som jorden dagligen mottar från
solen, förfärdigades vid början av
1880-talet och skulle ha använts på
fregatten Vanadis’ världsomsegling 1883
men blev tyvärr sönderslaget vid
färdens början. Om strålningsmätningar
handlade hans av Uppsala univ.
prisbelönade drsavh. ”Om strålande
värmes diffusion från plana ytor” (1885).
I uppsatsen ”Sur une nouvelle
mé-thode de faire des mesures de la
cha-leur rayonnante . ..” (Vet. soc:s Nova
Aeta 1886) beskrev han ett nytt
instrument, differential-pyrheliome-tern, avsett för mätning av
solstrålningens intensitet. Det överträffades
av hans elektriska
kompensations-pyrheliometer, konstruerad 1893 och
sedermera ytterligare förbättrad av
honom, så att den blev ett
standardinstrument, som kom till användning
vid solarobservatorier världen runt
och under flera vetenskapliga
expeditioner. ■— Pyrheliometern mäter den
solstrålningsenergi, som tränger ned
till jordytan; för att bestämma
solarkonstanten, d. v. s. den värmemängd
som vid atmosfärens övre gräns per
minut faller på varje cm2, måste man
kunna beräkna hur mycket strålning,
som absorberas i atmosfären. Detta
kan ske genom iakttagelser över hur
solljuset försvagas efter genomgång
av olika tjocka luftlager, t. ex. genom
att man mäter solstrålningen vid
olika solhöjder eller också mäter
samtidigt på olika höjd över havets nivå.
Försök av det senare slaget gjorde Å.
på Teneriffas Pik 1895 oeh 1896, där
han bestämde absorptionen i
atmosfären upp till omkr. 3 200 m:s höjd.
Förhållandena i högre liggande
rymder voro dock oåtkomliga; problemet
måste lösas genom observationer vid
olika solhöjder. Strålning av skilda
våglängder absorberas olika, varför
absorptionen i atmosfären helst bör
bestämmas för varje våglängd. Med
sin spektrobolometer, konstruerad
efter mönster av Langleys bolometer
men enklare än denna, lyckades Å.
fotografiskt registrera
strålningsin-tensiteten i solspektrums olika delar
vid varierande solhöjd, varigenom
Langleys tidigare utförda mätningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
