Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
par emot mina, som likna sjudande lava. Det är du, som
över vår sällhet bryter staven och uppskjuter den till en
obestämd framtid; ty, veta vi väl om våren ser oss båda
vid liv? Det är du, som, vid valet emellan mig och
fördomen, giver den senare företrädet. Det är slutligen du,
som dömer mig till saknadens och svartsjukans marter
och besvarar mina varma önskningar med att hänskjuta
allt till min återkomst.»
Axel-gjorde ett ögonblicks uppehåll och fortfor
därefter :
»Men, varför tala därom? Du är kvinna, och dina
känslor är o insnärjda uti småaktighetens alla ömkligdieter. Jag
har haft orätt, som trott dig vara bättre och hängivnare
än de andra ...»
»Håll, Axel, vet du väl vartill jag är mäktig?»
»Åh ja, i ord är du stark; men i handling svag;
eljest glömde du allt och — följde mig! Tror du
däremot, att det gives något på jorden, som kunde förmå
mig försaka dig?» frågade Axel och såg på Thora med
sina farliga ögon.
»Men vet du då så bestämt, att jag icke tänker och
känner på samma sätt?» viskade Thora knappt medveten
om vad hon sade:
»Du följer mig, icke sant?»
»Nej, nej, jag kan icke!» svarade Thora, rysande vid
tanken på det orätta uti ett dylikt steg och därigenom
återväckt ur sin berusning.
Axels ansikte förändrades. Hans blick blev kall, och
med en röst, obeveklig som döden, återtog han, släppande
Thoras arm:
»Farväl, Thora, vi hava ingenting mera att säga
varandra ! Jag återkommer icke mera till detta ämne. Din
pliktmässiga kärlek är ej nog för mitt hjärta. Jag reser,
men återvänder aldrig.»
Han tog i detsamma några steg framåt, för att
upphinna de andra; men med ett språng stod Thora åter vid
hans sida. Hon var onaturligt blek, och bröstet höjde sig
flämtande. Med krampaktig häftighet fattade hon hans
arm och stammade nästan ljudlöst:
»Jag följer dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
