Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men ’huru och på vad sätt har hon kommit i beröring
med Axels hustru?»
»Dessa frågor hava fåfängt plågat mig. Jag kan icke
på dem finna ett tillfredsställande svar. Allt vad jag vet
är, att Cordula kort före sitt försvinnande av mig
begärde 200 rdr bko. Till vad sade hon icke. Jag ägde dem
icke, men gav henne mitt ametist-garnityr. Troligen har
hon använt pengarna för resan till Munchen.»
»Men i vad avsikt?»
»Det vet Gud allena.»
»Och varför visade hon Axels hustru på dig?»
»Ack! Nina, jag har fördjupat mig i ändlösa
gissningar, utan att kunna lösa gåtan.» En tystnad uppstod.
Slutligen återtog Tora den avbrutna tråden till berättelsen:
»Vi reste genom Tyrolen till Italien och uppehöllo oss
hela sommaren i Rom. Min sinnesstämning var ohjälpligt
nedstämd. Greven såg med oro detta återfall av
svårmod. Han återkom nu till ett förslag, som han gjorde
mig vid vårt fö.rra vistande i Italien, nämligen att jag
skulle gifta mig. Jag hade då helt bestämt uttalat en
vägran. Nu inskränkte greven sig icke till att blott
framkomma med detta såsom ett förslag, utan sökte visa mig
nödvändigheten därav, fullt övertygad, att jag, genom en
äktenskaplig förening skulle lyckas avlägsna mina tankar
ifrån de föremål, som plågade mig. Han kände icke arten
av de sår mitt hjärta fått! Men trött och likgiltig för
allt, började jag verkligen att tänka på uppfyllandet av
min fars vilja. Det var ju alldeles detsamma om jag blev
gift eller förblev ogift; min olyckslott var en gång för alla
dragen ur ödets urna och kunde därav icke förändras; men
jag uppfyllde därmed en kär önskan hos greven, och -det
blev alltid en vinst.
»I Rom träffade vi flera landsmän, varibland en
systerson till min far, greve Hugo Örnhjelm. Mitt lynne hade
vid den tiden övergått till en annan ytterlighet. Jag
överlämnade mig åt en nästan vild glättighet och sökte, genom
ett oupphörligt jagande efter nöjen och ombyte av
föremål, förskingra ’den smärta, som gnagde på mitt inre.
Under denna, såsom tant och greven tyckte, lyckliga
förändring, bestormades jag utav båda med böner, att
allvarligt tänka på en äktenskaplig förening. Av min fars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
