Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gotthard, han har skickat mig att möta dig samt gav
mig befallning att du skulle gå till baron X— med detta
brev.»
Ehuru något tvekande, räckte Gotthard gossen Thoras
svar, och denne svängde sig därefter upp på en häst, som
stod bunden vid ett träd, och red bort i sporrsträck.
Tidigt på aftonen sade greven sin dotter farväl,
emedan han ’följande morgon skulle resa. Majorskan och
Nina kvarstannade likväl hos Thora. Men denna
föregav en häftig huvudvärk, så att man förr än vanligt
åtskildes och begav sig till vila.
Klockan elva smög sig Thora helt tyst ur byggningen
och ut i trädgården. Det var en mörk och stormig
afton. Vinden prasslade i de avfallna löven och jagade dem
i Virvlar omkring Thoras huvud. Ingen stjärna skymtade
fram på den molnhölj da himmelen, och hon vägleddes
endast utav de ljus hon låtit tända i paviljongen. Under
tillryggaläggandet av den korta vägen bemäktigade sig
en hemsk fruktan och sorgliga aningar Thoras hjärta.
Förnuftet viskade varnande: »vänd om!» men kärlek och
svaghet drevo henne framåt. Det föreföll henne liksom
någon smugit sig i hennes f j ät; men då hon stannade för
att lyssna, hörde hon endast vindens susning i de torra
löven. Orolig och uppskrämd av sin inbillning uppnådde
Thora äntligen målet-och till sin obeskrivliga glädje fann
hon Axel redan där.
Thora kastade sig till hans bröst med ett:
»Gud ske lov att jag återser dig!» Hon lirMade sina
armar omkring hans hals och smög sig darrande intill
honom.
»O, vad jag lidit, vad jag känt mig olycklig dessa evigt
långa dagar vi varit åtskillda», yttrade Axel och tryckte
henne till sitt hjärta.
»Även jag här nu insett, att endast döden kan skilja
oss åt; utan att se dig, kan jag icke längre leva.»
»Du följer mig, är det icke så?» och Axel höljde
därvid Thoras händer med kyssar.
»Trolösa och menediga kvinna, du skall följa honom i
döden!» ljöd en vredgad stämma.
Förskräckt slet sig Thora från Axel, och båda riktade
sina blickar med bestörtning dit, varifrån rösten kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
