Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det vill säga, gaiiska mycket, inföll Gertrud. —
Aek, du förbehållsamma Berta!
—- Jag är icke förbehållsam, sade Berta och såg
upp från sitt arbete. — Jag känner verkligen notarien
Wenner något litet.
— Hvarför rodnade du då?
— Af det enkla skälet, att hans namn erinrade mig
om händelser, hvilka jag ännu icke lärt mig tänka på med
lugn.
— Om din saligen aflidne man således. Käraste
Berta, tillåt du gubben sofva lugnt i sin graf och låt ej
minnet af hans älskvärda egenskaper uppröra dig. Jag
tycker, att du haft nog af honom, medan han lefde. Se
så, icke några gudsnådliga miner! Låtom oss icke tala
om den begrafna skatten, utan återvändom till herr
Wenner. Hur ser han ut, för att börja med hans yttre
men-niska?
— Han ser mycket bra ut, har en vacker figur och ’
ett par farliga ögon.
— Bruna? frågade Gertrud.
— Mörka, och af en obestämd färg.
— Bravo! Jag är nöjd med ytan. Hurudant är hans
sätt?
— Ledigt och angenämt. Kanske* att han förefaller
något för egenkär, men det må vara honom förlåtet;
damerna hafva gjort allt för att skämma bort honom.
— Det vill med andra ord säga, att han är dum.
Icke bör en karl med godt hufvud låta skämma bort sig.
— Han har ett ovanligt godt hufvud, min kära
Gertrud, och det är just detta, han vet af. Han anser sig
öfverlägsen de flesta, och han är det äfven.
— Ja, i lagfarenhet må hända, menade Gertrud; —
#
jj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
