Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Ava-eken af K. Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kontrasten mellan Fåröns västra och östra del är slående.
I väster färdas man fram på de välbekanta hvita gottländska
landsvägarna, hvilkas två af väderleken beroende faser —
kalkvälling och kalkmjöl — här lyckligtvis äro endast svagt
utpräglade på grund af mindre liflig trafik. Här och där
framskymta mellan lågväxta tallskogar stora, öppna, nästan
vegetationslösa hällmarker och grunda, med hänsyn till djur- och
växtlif ytterst artfattiga småsjöar, eller s. k. träsk, med hvita,
kalkiga stränder. I grunda sänkor, där forntidens skogar
bildat mylla, ligga åkrar, som det väl lönar sig att bearbeta;
men rena klapperstensfält, där intet korn af mylla eller finjord
är synligt, odlas också.
Vid Vinor och Ulla Hau, sandområdets ingångsport,
förändras med ens allt detta. På litet afstånd ter sig östra delen
som en tämligen tät och reslig tallskog på småkuperad terräng.
Underlaget utgöres af gamla dyner i form af kullar och
orm-likt slingrande åsar, mellan hvilka smala och stundom rätt
långa alkärr ha uppstått. I alkärren och andra sänkor träffar
man flera för Gottlands kalktrakter mer eller mindre främmande
växter, såsom tranbär, kråkbär, stagg {Nardus strida)
starrarter (Carex canescens, stellalata, elongata), tåg {Juncus balticus
och supinus), ormbunkar och lummerarter samt massor af
hvitmosstufvor. Man gör sig knappt skyldig till öfverdrift,
om man påstår, att det endast är undantagsvis som någon af
de vanliga Gottlandsväxterna visar sig. Och öfverallt, där en
ovarsam fot trampat för hårdt, framlyser den hvita sanden,
hotfullt påminnande om lefvande dyner och tillintetgjorda
skogar. För naturvännen erbjuder denna del af Fårö mycket
af intresse. Goda förhoppningar finnas också att allt under
lång tid framåt skall bibehållas i sitt ursprungliga skick, ty
på grund af fruktan för att sanden skall bryta upp tillämpas
nu de strängaste grundsatser vid skogens och markens
ekonomiska utnyttjande, sedan hela Avanäs år 1907 förklarats för
skyddsskog.
Efter en half mils färd genom den ödsliga men därför ej
enformiga sandskogen nalkas man Ava gård, och utsikten
vidgas plötsligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
