Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skabbholmen, en af Sveriges vackraste löfängar af Henrik Hesselman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
medan ljuset ännu oförsvagadt strömmade ned på marken,
aftaga mer och mer, allt efter som skuggan ökas. Somliga
försvinna från jordytan, i form af lökar eller rotstockar
väntande på nästa vår, då solen åter lyser genom de nakna
grenarna af de träd, i hvars skydd de växa. Andra däremot föra
en tynande tillvaro, i det att det svaga ljuset under
trädkronorna och buskarna knappast är tillräckligt för deras behof.
Med eftersommarens inträde aftager emellertid
blomrikedomen äfven på de öppna ängspartierna, och när sommaren
nalkas mot sitt slut gifva gullriset (Solidago virgaurea),
Ori-ganum vulgare, gulmåran (Galium verum) renfanan
(Tanacetum vulgare) och några andra endast en svag återklang af
för- och högsommarens brokiga färgspel.
På Skabbholmen är löfängen ovanligt vackert utvecklad.
Ett betydande antal af de arter, som äro typiska för våra
svenska löfängar, återfinner man där i stor individrikedom
och i yppigt utvecklade exemplar. Liksom alla andra
löfängar i vårt land har äfven Skabbholmens varit utsatt för
kulturens inflytande, men dock mindre än andra. Under de
somrar, som förf. tillbragte på Skabbholmen, 1899—1901,
var ön skyddad för bete och nästan fullständigt för slåtter.
Sedan dess ha några kreatur ej betat på ön. Och detta är af
största betydelse, ty betningen utgör en fara för löfängens
bestånd. Ört- och grästäcket uttunnas, mosstäcket tilltar, och
därmed är marken lämplig för granen, som vanligen snart
infinner sig. Med granens inträngande är löfängens öde
besegladt. Den ljusälskande gräs- och örtfloran försvinner allt mer
och mer, det öfversta humustäcket omvandlas och, så
småningom får löfängens brokiga växtskara lämna platsen åt
granskogens mera triviala vegetation. Ett sådant öde har redan
drabbat många af landets löfängar, de flesta ännu återstående
hotas däraf. Ännu utgör dock Skabbholmen ett undantag,
men ingen vet för huru länge. Lyckligt vore därför, om
Skabbholmen för all framtid kunde skyddas.
Men Skabbholmen bör skyddas icke blott för att bevara
ett stycke färgrik, frodig och yppig svensk vegetation. Den
växtgeografiska forskningen skulle kunna besvara flere viktiga
frågor angående vårt lands växtlighet och de krafter, som
bestämt dess nuvarande skaplynne, om löfängen på
Skabbholmen skulle kunna få lefva sitt lif, fullt ostörd af människans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
