Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla Uppsala Rikspark af Rutger Sernander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Iwilken hög grad det storslagna intryck, man mottager af
högarna, såväl på afstånd, som när man står midt uppe bland
dem, är beroende af den säregna natur, i hvilken de äro
inramade, och på att denna natur ej blott kan komma, utan äfven
faktiskt hotas af ödesdigra förändringar. Det är för att i min
mån arbeta på bevarandet af en landskapsbild, där de rent
arkeologiska värdena äro innerligt sammanbundna med de
nutida naturförhållandena, som jag bringar denna fråga inför vår
förening och dess årsskrifts läsare. Det är naturen af en, som
jag hoppas, blifvande Gamla Uppsala Rikspark, sådan den nu är,
huru den kommit till, huru den hotas och huru den kan skyddas,
som jag i det följande vill skildra, i hufvudsak efter min
uppsats om Tunåsen i Uppsala Nya Tidnings Julnummer 1910.
De kullar, på hvilka grafhögarna hvila, och som fortsätta
mot norr och söder, äro som bekant delar af en rullstensäs, den
stora Uppsalaåsen.
Som långa floder med ett i hufvudsak nord-sydligt lopp
slingra sig dessa rullstensåsar fram öfver det medelsvenska
låglandet. Och i själfva verket äro de ingenting annat än
grus- och sandbäddarne efter de gamla flodlopp, genom hvilka
den stora landisen, som en gång ej blott täckte hela vårt land,
utan äfven betydliga områden af det öfriga Nordeuropa,
afbör–dade sitt smältvatten.
En gång, då den afsmältande landisens bräcka stod längs
en linje genom mellersta Uppland, låg ishvalfvet till den älf,
hvars förlopp är kartlagdt genom Uppsalaåsen, ungefär tvärs
-öfver den nutida Tunåsen. Efter istidens arktiska
klimatförhållanden hade nu kommit en mildare period, för hvars
sommarvärme de gamla isbojorna i ett hastigt tempo upplöstes i
forsande vatten. Med de oerhörda vattenmassor, som
Uppsala-isälfven samlade till sin bädd, spolades block och stenar, grus
och sand fram mot mynningen och upptornades här till höga
och långa bankar, de nuvarande åskullarne. Man kan ofta
skilja på bänkarne från de olika på hvarandra följande
somrarne, där de ligga som en vid första ögonkastet rätt
sammanhängande åsräcka. Vid närmare undersökning visar den sig
nämligen uppbyggd af den ena arsgenerationen — årsdeltat —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
