Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla Uppsala Rikspark af Rutger Sernander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
kransa åsens sluttningar. Själfva hjässan, som troligen
ursprungligen hade branta konturer, utjämnades till en vid platå.
Tidigt ådrogo sig dessa utomordentligt vackra strandvallar
genom regelbundenheten i sitt uppträdande den lärda världens
uppmärksamhet, och de ha spelat en viss roll ej blott i
geologiens utan äfven i den svenska arkeologiens historia.
Det blef Olof Rudbeck förbehållet att upptäcka dem och
naturligtvis då att äfven ge dem en förklaring. De bestå af
stridt klapper, i hvilket vegetationen har svårt att få fotfäste.
Detta blir för Rudbeck: »Hvar uppå alla sporren effter
Hästarnes tumlande synes diupare i marken och mindre grässwuxne
än Jorden deremellan». Tunåsen förvandlas då till den
hippo-drom eller rännarbana, som Plato skildrar från
hyperboreernas öar, hvilka som bekant Atlanticans djärfve författare
återfann i åskomplexen kring Gamla Uppsala högar. Och »denna
är brukat til ringrennande och sperriande in til K. Johans och
K. Carls tijd, hvilka det nya Upsala Slott bygde tillika med
ett nytt Rennarbaan: doch hafver K. Carl brukat ringrennande
några gånger på denna gambla Rennarban, som tvenne til 98
åhr åldrige män, mig wiste berätta». En intressant detalj är
tolkningen af de låga grafkumlen, hvilka kröna platån: »a är
Drotningens högd och ställe; i Konungs säte, det och allt mig
berättade Herr Erick, då warande Caplan der i Kyrkian, nu
Kyrkioheerde i Erntuna». (Fig. 2.).
Peringskjöld upptar utan vidare den Rudbeckska
förklaringen, och på hans utmärkta karta »Gambia Uppsala Högar
och hedniska ättebackar i sin belägenhet afritade åhr 1709»
inkommer Tunåsens nordostspets som »En dehl af
Rennar-banen» med de koncentriska strandvallarne ordentligt inlagda.
(Fig. 3).
Sin första geologiska tolkning fingo de af den bekante
engelske geologen Murchison, som under sina resor i Sverige
äfven år 1845 besökte Tunåsen. Han söker, stödd af sina
mycket skematiserade afbildningar, förklara dem som
uppkomna genom grusanhopningar från ett successive afsmältande,
stort isberg, som strandat mot åskammen. Först småningom
fingo de sin verkliga natur af strandvallar erkända, Dessa
äro, som de ymniga skalen i grustagen på sydvästsidan af
blåmusslan (Mytilus edulis), hjärtmusslan (Cardium edule),
Tellina baltica, Hydrobia Ulvœ samt i sällspord mängd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
