Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturskydd i staden af Wilh. Klemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
hon alltför väl förstod. Hon visste väl, att hon tvangs af sitt
arbete att bo där hon bodde eller i något annat kyffe i
närheten. Frågan blef ej heller besvarad, men då hon kom hem
och såg hvad hon förut aldrig sett, ett par svagt färgade rosor
på barnets kinder, då hörde hon barnets fråga igen och kände
det, som om någon annan frågat med barnets mun, och hennes
sinne blef bittert vid tanken på alla de rödkindade barn hon
sett, då hon var i tjänst i villastaden.
Om berättelsen ej är sann, så skulle den kunna vara det.
Såsom en gång varande den lycklige ägaren — husägare äro
ju alltid lyckliga — till ett sådant hus med en sådan gård och
ett sådant instängdt litet barn, har jag varit i tillfälle bevittna
denna latenta naturlängtan hos små barn. Den finnes som jag
nämnt alltid; men den försvinner ofta med åren och kan ibland
utplånas fullständigt och till och med utbytas i naturskräck.
Sådan har jag äfven bevittnat. Det var en apotekare, mellan
50 och 60 år gammal, som endast en gång varit så långt
utom stadens hank och stör som uti Hagaparken. Han ville
pröfva sitt lokalsinne, ty han hade hört att sådant behöfdes i
skog och mark. Men det gick honom som salig Dumbom,
han kom af sig vid ingången eller ett litet stycke längre in.
Han tyckte, att det var ingen ordning, träden stodo ej i rader
som hans apoteksburkar, och han kände sig så främmande,
att han snart vände om till sin kära stamkrog, där hans
lokalsinne kände sig säkrare, där röken och kvalmet gaf honom en
känsla af hemmastaddhet, och där han från fästmanssoffans
hörn berättade sitt äfventyr för diskblomman, som för honom
representerade naturens behag. Typen är ej så sällsynt, som
man skulle vilja tro och den trifves särskildt väl i stadens
centrum, hvarifrån den sällan utsträcker sina promenader längre
än till Skeppsholms- eller Djurgårdsbron, hvilket emellertid kan
ske både ofta och regelbundet som ett urverk. Det lönade säkert
bättre att förvärfva ett sådant barn som den lille gossen för
naturskyddssaken än den gamle förstockade apotekaren. Men
nu till ämnet:
Naturskydd i staden. — Det låter ju underligt för så vidt
man med staden afser Stockholm, som jag kommer att göra
till föremål för mina betraktelser. Vid första hastiga tanke vill
man väl gärna spörja: huru skall man kunna skydda naturen,
•där den icke längre finnes? Det är som att fridlysa bäfvern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
