Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturskydd i staden af Wilh. Klemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
för hans fönster, och fram i maj, punktligt nästan på dagen,
kommer den svarthvita flugsnapparen ända ned från
Medelhafvet, kanske från Afrika, efter att ha lämnat eller passerat
många platser, där han hade det nog så bra som här, kanske
mycket bättre, och han söker och finner sitt gamla lilla bo.
Det är en rörande kärlek till den plats där han föddes, som
drifver honom att trotsa mödor och faror. Ligger det icke
något att lära för människorna däri? »Lyssna till den granens
susning vid hvars rot ditt bo är fästadt», står det i Nordiska
Museet.
Till de uppväxande villastäderna böra vi kunna ställa vårt
hopp men också rikta till dem våra råd och förmaningar.
Många af dem ingå snart i Stockholm, och från dem borde
man kunna vänta att den nya anda, den förståelse af naturen
skall sprida sig, som af våra utmärkta möjligheter skulle kunna
skapa fram med relativt små kostnader, hvad andra städer lagt
ut stora summor för.
Kontakten med naturen hafva vi ännu från stadens hjärta.
Västerut från Norrbro utåt Mälaren se vi ännu skogen, österut
likaså, och i norr se vi den t. ex. från Slottsbacken. Måtte
dessa partier förskonas från bebyggande, till dess vårt
kommunikationsväsen utvecklat sig och med det vårt natursinne, så
att det icke längre kan bli tal om att bebygga dem. Just på
de platserna böra parker anordnas, och de äro därtill
synnerligen lämpliga. Mot dessa och andra vackra trakter breder
nu ut sig ett stadsbyggande, som jag icke tvekar att beteckna
som rått. Härliga skogar plånas ut totalt af en känslolöshet,
en andefattigdom utan gränser. Ingenting af naturen skonas,
det må nu vara aldrig så vackert, och mycket förstöres af
rent okynne. Jag tänker med rysning på det öde som
antagligen väntar en förtjusande liten damm vid Nacka, som med
utomordentligt små åtgärder skulle blifva ett folkparksparti af
den mest utsökta verkan.
Då man ser, hur okynnet farit fram och sprängt sönder
ett mäktigt rullstensblock i viken vid Albano, ett härligt
naturminnesmärke och ett särdeles tacksamt naturligt postament
för ett konstverk, så har man ej annat att vänta, än att samma
öde drabbar ett liknande block vid Blockhusudden. Sådana
rullstensblock finnas för öfrigt litet hvarstans i de närmaste
omgifningarne, Haga, Hjorthagen m. fi. och de skulle t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
