Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotska Sandöns nationalpark af Gösta Grönberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
stenarna visa tydlig vindslipning, i det deras mot de
förhärskande vindriktningarna vända sidor bilda mer eller mindre
tydligt slipade fasetter. Mellan stenarna synas tufvor af
backtimjan, Thymus serpyllum, hvilka med sin varmt rödgredelina
färg utgöra en fröjd för ögat och i den sterila omgifningen
ovillkorligen erinra om vissa fjällväxters lysande färgprakt å
våra öde högfjäll.
Gotska Sandöns geologiska bildningshistoria är visserligen
ej i detalj utredd, men i grofva drag kan den dock följas.
Utan fast berggrund, helt och hållet uppbyggd af lösa
jordlager är Sandön en jämförelsevis ny bildning. Den uppstod
vid istidens slut, för sannolikt omkring 10,000 år sedan, som
en väldig morän; bestående af stenar, grus, sand, lera och
kalkslam. Troligen låg dock högsta punkten af denna
morän-kulle under hafsytan, ty hafvet stod då betydligt högre än nu.
Först vid den landhöjning, som i någon mån urtappade
Östersjöns vattenmassa samt afspärrade dess öppna förbindelser
med världshafvet och af densamma bildade en väldig
söt-vattenssjö, den s. k. Ancylus-sjön, torde Sandön långsamt ha
höjt sig ur djupet. Härunder utförde vågorna ett sorterande
arbete i moränmaterialet, i det leran och kalkslammet sköljdes
ut och aflagrades på djupare vatten i det kringliggande hafvet,
medan stenarna, gruset och sanden stannade kvar. De förra,
som i moränvallen ursprungligen varit kantiga, rundslipades i
strandsvallet och ombildades till klapperstenar; sanden från
strandbältet drefs af vinden in mot öns inre, så bildades
flygsandsfält med dyner.
Under en följande landsänkning, då Östersjön åter genom
Öresund och Bältena kom i förbindelse med Atlanten, ja, t. o. m.
erhöll saltare vatten än i våra dagar, m. a. o. under
Littorina-hafvets tid, dök Sandön åter till största delen ned i djupet,
för att åter vid den inträdande landhöjningen småningom antaga
sin nuvarande höjd och storlek.
Frånvaron af lerlager, snäckbankar eller andra fossilförande
aflagringar (allt är flygsand eller har en gång varit sådan,
ehuru vegetationstäcket nu binder) gör att man ej kan i detalj
följa utvecklingen, de nyss skisserade hufvuddragen torde dock
kunna fastslås som riktiga.
Men ej blott för geologen erbjuder Gotska Sandön ett
tacksamt studiefält; äfven botanisten och zoologen ha här till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
