Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meddelanden och notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
husraderna och i lyktornas tändande och släckande — då skall
man kanske inte få så mycket glädje af Forsslunds sista bok.
Men hör man till dem, som när de höra ordet natur, genast
komma att tänka på vandringar och lif i af människan obruten
mark, då bör man få en andaktsstund vid läsningen af de nya
fjällsångerna.
Samlingen består af tre afdelningar: »Flykten», »Till
fjälls» och »Hemåt». Det är en berättelse om en
kulturmänniska, som tryckes af lifvet i samhället och bland
människorna och som för att finna sig själf åter går ut i ödemarken
och ensamheten.
De dikter, som härröra från hvilotiden i fjällen, höra till
de allra bästa som Forsslund någonsin skrifvit. Särskildt må
nämnas den första dikten i denna afdelning, »Storm», med dess
brusande, fullkomligt medryckande rytmer:
»Stormen har famnat mig, stormen har tagit mig,
lyft mig i skyn som ett löv, som ett strå.
In i sin svindlande hvirvel han dragit mig —
stormen har slitit och piskat och slagit mig
loss från min gren i min grönskande vrå.»
För folk som älska att ströfva i naturen måste dessa dikter
vara mycket gifvande. På samma sätt, som man efter en
vandring med t. ex. en geolog lärt sig se naturen med helt andra
ögon och framför allt lärt sig lägga märke till hvad som förut
gått förbi en — på samma sätt måste man efter en vandring
med en diktare sådan som Forsslund se naturen på ett helt
annat sätt och långt rikare än förut.
En del af fjälldikterna äro de mest förtjusande idyller,
såsom t. ex. »Lägervisa» eller sista delen af »Vaknad»:
»Starrgräset växer högt och vilt,
nog mjuk är den madrassen.
En renhud och en brokig filt
är all sängkammarstassen.
Guds gröna jord är bord och stol
och lampan himlens sol.»
Längtar man inte själf ut att lefva sorglöst nomadlif, när
man läser dessa rader, då är man bestämdt inte någon riktig
människa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
