Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Jag var till ytterlighet sjuklig, var af läkaren förbjuden
att gå i skola, och en vacker dag våren 1853 fick jag veta,
att jag för min hälsa skulle skickas bort. Jag skulle ut till
landet och tillbringa sommaren hos en vän till min far på
en egendom, som hette Gudhem.
Jag var ömsom glad åt att få se något mer af världen,
ömsom ängslig och ledsen för att fara bort från mor och
syskon, men jag kunde ej låta bli att längta ut. Så kom då
den stora dagen, en härlig junidag. Jag sattes upp bredvid
min far i en kärra, och jag minns, hur det sved i mitt
barnahjärta, när jag vid afresan såg tårarna i min moders ögon.
Jag var endast 8V2 år gammal, ej underligt därför, att jag
ej minns, hvilken väg vi foro fram, ej heller hvilken del af
landskapet vi till en början reste igenom. Men jag minns,
hvad jag såg, och det var en ny värld, som öppnades för
mina barnaögon.
Jag minns lärksången, som fyllde luften med sina
smekande toner, jag minns sköna gula ärlor, som flögo öfver
sumpmarkerna vid vägen, maskrosorna, som likt små solar stodo
tätt på dikesrenarna, små knippor af blå violer och gräsbeväxta
kullar, kantade af gullvifvor och täckta af mandeldoftande
Saxi-fragor.
Vi kommo in i en skog, där mellan mörka furor ljusare
granar stodo tätt, klädda som till högtid i små späda röda
kottar, som prydde grenarnas toppar. Jag hörde och kände
igen bofinkens drillar inne i skogen, men jag såg och hörde
så mycket, som jag ej kände, ej visste hvad det var.
Vi foro förbi en sank äng, öfver hvilken skrikande snäppor
flögo fram och åter. Jag såg där en stor fågel, som skarpt
hvisslande höjde sig öfver ängen. En annan liknande kom
flygande öfver skogen och sänkte sig skrattande ned i träsket,
där han satte sig på en tufva. Ett ögonblick stod han där
skön att skåda med vingarna uppsträckta. Så lade han lugnt
ihop sina stora vingar och gick med långa steg bort åt
ängen. Det var storspofvar och grönbenta snäppor, som
bodde där, berättade min far.
Sjungande höjde sig här och där en liten fågel upp i
luften för att, kommen till en viss höjd, under förändrade
toner med orörliga vingar åter sänka sig ned till en tufva.
Det var ängpiplärkan, fick jag veta. Massor af gula ärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
