Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog fylld med kulturlager, hufvudsakligen från stenåldern,
hvilka blifvit vetenskapligt utgräfda och f. n. äro under
bearbetning, och »Suder Vagnshälis» å Lilla Karlsö (se fig. 5).
Raukar. Ett annat geologiskt fenomen af likaledes stort
intresse äro de kalkstenspelare, af gotlänningen kallade »raukar»,
hvilka, i hög grad växlande till form och storlek, träffas
mångenstädes å ön. De kunna sägas på sätt och vis vara
grottornas motsatser, i det att de äro partier af refkalkstenen, som
blifvit kvar, medan kringliggande delar af hällen arbetats bort
af vågorna. Figurerna 6 och 7 lämna exempel på raukar.
Såsom af fig. 6 synes, räknas hit äfven sådana partier, som
hafva nischform. Någon gång äro t. o. m. portar »öppnade»
i hällen.
De vackraste rauk-områdena träffas på Fårön, i Rute s:n
(vid Lergraf m. fi. st.), vid Kylley i Heilvi s:n (afbildade redan
af Linné, anf. st. 1745), vid Slite och öarna därutanför, vid
Klinte i Boge och Tjelders i Gothem, vid Fågeihammar i Ardre,
mellan Sallmunds udde och Heligholmen i Hamra-Vamlingbo,
å Karlsöarna, SV om Högklint samt vid Lickershamn och
Irevik i Stenkyrka och Hangvars s;nar. Såsom exempel på
enstaka, jämförelsevis höga raukar må nämnas »Stålen» (å
Lilla Karlsö), mätande (på utsidan) c:a 16 meter i höjd, samt
»Jungfrun» vid Lickershamn, af nära nog samma höjd.
Af ett särskildt intresse ur geologisk synpunkt är det
faktum, att grottorna äro bundna förnämligast vid de båda nivåer,
Östersjön intog, då dess yta under landsänkningarna stod som
högst, nämligen vid Ancylussjöns resp. Litorinahafvets
maximiutbredning. Figurerna 5 och 11 äro exempel på grottor af det
förra och figur 4 en af det senare slaget. Raukarna åter äro
allmännast från Litorinagränsen och vidare nedåt (fig. 6 — 7).
De finnas äfven under hafsytans nivå, där de sannolikt delvis
utbildades, när ön låg högre än nu.
Isälfsdalar. I anslutning till redogörelsen för grottorna
och raukarna förtjänar att framhållas ett geologiskt fenomen,
som hittills blifvit så godt som förbisedt, men icke desto
mindre är af stort vetenskapligt intresse och därför värdt
att — åtminstone ställvis — skyddas. Härmed åsyftas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
