Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Och så till sist — Älfkarlebyfallen. Det var vemodigt
att komma dit nu (sommaren 1912) — och finna det ena
fallet visserligen kvar men mycket förändradt, liksom slitet
och halft vanmäktigt, med söndertrasade, skräpiga stränder —
och det andra fallet dödt, utan en vattendroppe, med hällar
och block nakna, liksom frusna och skamsna. Man måste
undra om det är nödvändigt att så suga ut älfvens kraft in
i det sista, inte nöjd med alla de stora präktiga tjänster han
gjort människan förut under nästan hela sin långa vandring.
Foto. 1912.
STORFALLET VID ÄLFKARLEBY UNDER UTBYGGANDE.
Undra om vi inte ha nog många mindre märkliga forsar
och fall i våra talrika vattendrag för att ha råd att skona
och spara de få verkliga storheterna — särskildt när de ligga
så midt i landet, så omgifna af bygder och kulturcentra, så
tillgängliga för en hvar som Älfkarlebyfallen. Undra om inte
de framför andra bort fredas och bevaras — såsom en vall-
fartsort för de stora skaror, som aldrig kunna få se en skymt
af jättefallen i ödemarkerna — såsom en hela folkets gemen-
samma andliga egendom och outsinliga glädjekälla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
