Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
det trädet vet att det lefver. Först sköt det rakt upp till
öfversta kanten, men där kom nordanvinden rusande, klippte
af det högsta årsskottet, och tvingade det att stanna i växten.
Men snart var det starkt nog att våga ännu ett nappatag.
Det vred sig i toppen och liksom skrufvade sig i höjden
och sträckte slutligen både stam och grenar upp i ljuset.
Kom stormen aldrig så hård, det gaf sig icke, måste vira
ihop sina kvistar till ett starkt nätverk och inskränka barr-
massan till det minsta möjliga. Så står det där nu likt ett
sjömärke med sin sönderpiskade ruska hissad till väders.
Och fyrvaktens lif på den 75 kvadratmeters bergyta, på
hvilken vi befinna oss, är som martallens: en strid under
hårda och fattiga villkor. Men äfven han betvang själfva
berget. Han letade fram en lugnare vrå, där en liten träd-
gårdstäppa kunde finna skydd och växa upp, sedan litet jord
forslats dit. Han gjorde små tegar på hyllorna i bergväggen,
som buro råg och hafre, fann i vassruggarna vid stranden
naturliga ängar med foder åt de två korna, uppsökte på skären
i grannskapet de fläckar, som buro gröda, och skrapade genom
ihärdigt arbete och med godt mod ihop allt tänkbart, som
kunde tjäna till lifvets uppehälle. Så lefde han sig så små-
ningom in i sin värld och blef förtrogen med sin omgifning.
Han tog också förströelsen där han fann den, bland
fåglarna ute på skären. De känna honom ganska väl, och
de rädas honom inte. Storlom och stormås fiska i hans
fiskevatten, och and och skrake kläcka på skäret. Det kan
väl hända, att de ibland måste ge sin tribut åt hans bord,
men det är dens rätt, som beror af sin omgifning.
När vi nu bege oss ut på sjön för att färdas genom de
ökomplexer, som nära nog slå en bro mellan Vänerns båda
halföar Kålland och Värmlandsnäs, märka vi snart, att vi
här ha att göra med en natur af säreget skaplynne. Där
är aldrig trångt och skymmande, ty stora vidder med hafs-
horisont flytta ofta ögonpunkten ut mot det ändlösa. Men
icke förty smälta afstånden gärna ihop mellan öar och holmar.
Det är icke hafskustens bredd öfver fjärdarna och sunden,
liksom det icke heller är hafvets sälta och luft öfver skärgården.
Denna gyttring af naket berg och ömark med olikartad
växtlighet i ett vidsträckt sötvattensinhaf ger också sin karaktär
åt fågelvärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
