Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
66
förlängas, få de en lutande ställning. Då blomman är utslagen,
har blomskaftet omedelbart under fodret utfört en skarp
knäböjning, så att blomman med sin trånga öppning pekar ned
mot marken. Den är klocklik till formen och når en längd
af 12 och en största vidd af 8 mm.; dess färg är ljust
rödviolett. Då blomningen är rik, kan därför en
Phyllodoce-tufva göra ett synnerligen tilltalande intryck. Mera sällan
uppträder lappljungen i en hvitblommig form med violett
anlupna kronflikar. Under fruktmognaden växa blomskaften
betydligt, och knäet under fodret rätas ut, så att frökapseln
vid sin mognad blir rakt uppåtriktad.
Diapensia lapponica (fig. 3), polörten, är bunden till
högfjället. På torr och stenbunden mark finner man där dess
ytterst täta, understundom nästan halfklotformade, mörkgröna
tufvor. De nå mången gång en ansenlig storlek och helt
säkert äfven en ansenlig ålder. De smala, läderartade bladen
tagas vid sin död i besittning af en laf, Lecidea Diapensiœ —
ett hos oss mycket sällsynt förhållande. Lafven är visserligen
ytterst obetydlig men till gengäld desto allmännare. De hårda
Diapensia-tufvorna kläda sig ofta i ett verkligt öfverflöd af
blommor. På gulgröna, intill 4 cm. långa skaft höja sig de ensamma,
hvita 5-flikade blommorna, som icke så litet påminna om våra
vanliga mandelblommor såväl till storlek som form. Ser man
efter, skall man dock finna, att kronan icke som hos dessa är
fribladig, och någon släktskap räkna de ju för öfrigt ej med hvarandra.
I systematiskt hänseende är Diapensia nämligen en fristående typ,
som anses ha sina närmaste släktingar bland ljungväxterna.
Viola biflora (fig. 4), fjällviolen, torde vara en af de
blommor som lättast väcker turisternas uppmärksamhet. Den
har sin allmännaste förekomst på de gräs- och örtrika
fjällängarna ofvan trädgränsen, men den är visst icke nogräknad
vid val af växtplats utan går ned på lämpliga lokaler till och
med långt söder ut i det norrländska barrskogsområdet.
Fjällviolen är en ganska späd ört, som i god belysning höjer sig
tämligen obetydligt öfver marken. Blommorna sitta ofta
parvis — däraf artnamnet — eller ock enstaka, äro mörkgula
till färgen med skarpt framträdande brunvioletta streckformade
honungstecken. De vända sig alltid mot ljuset — sålunda
ifrån i närheten liggande tufvor eller stenar. Växer fjällviolen
i stark beskuggning, blir den betydligt högre, får större, tunnare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
