Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
som okänd ute i landsbygden och äfven i
förstadssamhällena. Man nöjer sig ej heller endast med det rena hvita
kring fönster och på spröjsar, utan grönt eller blått därtill
måste man åtminstone bestå de senare. Och så går all
färgkänsla och harmoni förlorad.
Förf. foto.
STATIONSSAMHÄLLE I DALARNA MED MISSPRYDANDE BYGGNADSSÄTT.
I det utmärkta på föranstaltande af grosshandlare Gustaf
Carlsson utgifna samlingsverket »Gamla Svenska
Allmogehem» säges i företalet af arkitekterna Tengbom och Åkerlund:
»Så skall byggnadskonst vara: som ett led i en i färg eller ord
framställd bild af landskapet. Hur ofta är så förhållandet
med senare tiders byggnader! I bästa fall kan det lyckas
en och annan att en solig dag, invuxen i grönska, binda
sig samman med den omgifvande naturen. Men när grå
dagar komma öfver en kal, aflöfvad natur, står den vanligen
som ett störande missljud i landskapet. Detta att icke
endast kunna uppbära lyckans soliga dagar utan äfven med
värdighet fördraga vårt lands mörka dagars dysterhet, att stå
sig under årstidernas skiftningar, — detta är en
utomordentlig egenskap, som vi måste med afund tillerkänna
våra gamla byggnader. Och kan den ej förklaras endast
därmed att de äro gamla.» Där tillägges: »På senare
tid har ju uppstått en sträfvan till skydd för svensk natur,
och föreningar ha t. o. m. bildats i sådant syfte. Det finnes
emellertid intet, som under senast gångna decennier så
misshandlat, så vanställt denna natur som vanprydande byggnader.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
