Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
hade tydligen ruderatväxter införts. Dessutom »anträffades en
hel del från våra köksträdgårdar och ruderatplatser öfver
hufvud taget allmänt kända, människan städse åtföljande ogräs».
Såsom ruderatväxter antecknades år 1903 inalles 106 arter
och former.
Redan denna första sommar, Ofotenbanan var öppnad
för allmän trafik, var det tydligt, hurusom flertalet
ruderat-växtformer mångenstädes hade en mycket svår kamp att
utkämpa gent emot de på ruderatmarkerna tidigt inträngande
spontana arterna. »I allmänhet hade ruderatmarkerna utskurits
ur mer eller mindre ört-gräsrik rismark, hvars växtelement
kraftigt sträfvade att återtaga herraväldet å det dem frånryckta
området. Fjällfloreelementens återinvandring förbereddes
vanligen genom uppträdande af vissa å mera öppen mark ofta
växande former: Gnaphalium supinum, G. norvegicum,
Solidago virgaurea, Saussurea alpina, Trientalis
europæa, Viola biflora, Melandrium rubrum, Stellaria
al-pestris, Cerastium trigynum, Saxifraga stellaris,
Epilobium angustifolium, Oxyria digyna, Equisetum
silvaticum m. fi.» »Nästa steg i återinvandringen syntes vara
inträngandet af gräs, Carices och liknande växtformer: Luzula
Wahlenbergii, Carex alpina, rigida, vitilis, lagopina,
Poa alpina, Deschampsia flexuosa ff montana,
Calama-grostis lapponica, Agrostis borealis, Phleum alpinum.
Föregångna af Cornus suecica, Rubus chamæmorus och
Polygonum viviparum, börja så slutligen äfven risen
intränga, och vegetationen återtager allt mera sitt ursprungliga
utseende.»
Af ofvanstående citat ur mina anteckningar sommaren
1903 framgår sålunda, hurusom jag redan då var öfvertygad
om, att ruderatväxterna, så snart de lämnas åt sig själfva,
tidigt duka under i den för dem här uppe naturligtvis ovanligt
hårda kampen för tillvaron. Endast där människan allt jämt
skapade nya möjligheter för deras trefnad, tycktes de kunna
hålla sig kvar i någorlunda okvald besittning af marken.
Många arter syntes emellertid redan från början dömda till
undergång, då de omöjligen kunde medhinna fruktmognad eller
utbildning af vinterhärdiga föryngringsskott före
vegetationsperiodens slut. Så mycket mera förvånansvärdt föreföll det
mig då, när Bengt Berg i sin ofvan nämnda uppsats i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
