Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Ett något olika uppkomstsätt ha de grottbildningar, som
visserligen först uppstått genom förkastningar, men som senare
blifvit ytterligare utvidgade genom hafsvågornas erosion. De
ståtligaste exemplen på grottor af denna typ finnas strax
norr om Sikhamn. Strandklipporna äro där söndersprängda
genom flera väldiga, åtskilliga meter djupa förkastningssprickor,
hvilka mynna ut i hafvet. Genom vittring och erosion af de
vid storm inträngande vågorna ha dessa sprickor utvidgats
till breda gångar djupt nere i berget, medan de upptill ofta
förblifvit tämligen smala. På sina ställen äro de upptill täckta
af klippstycken som tak.
På öns västra och södra sidor finnas åtskilliga vackert
utbildade jättegrytor här och där i strandklipporna, några af
rätt afsevärd storlek (fig. 4). De »djupa caviteter och aflånga
canaler af hafsvågorna skurade och urgröpta», som Linné
omnämner, de s. k. Kammarbergen, på öns sydsida, äro nu
nästan helt och hållet bortsprängda. Fig. 5 är en detaljbild
från Kammarbergen, tagen kort före sprängningarnas början,
och fig. 6 visar hvad som numera återstår af samma bergparti.
Till Jungfruns geologiska märkvärdigheter få nog äfven
räknas de raukbildningar, som finnas inom ett litet område
vid Sikhamn. Naturligtvis kunna de i storlek ej mäta sig
med de gotländska och öländska, men endast det, att raukar
alis utbildas i någon annan bergart än kalksten, torde vara
ytterligt sällsynt. De nå en höjd af högst 2 meter. Anmärkas
bör, att bergarten i raukområdet förefaller att vara betydligt
lösare och mera lättvittrad än i öns öfriga delar.
Som förut nämnts, löpa så godt som alla de raviner
och sänkor, som finnas i stort antal på öns norra hälft,
ungefär i riktningen NO—SW eller Ö —W, således
någorlunda vinkelrätt mot isens rörelseriktning. Ett rätt märkligt
undantag bildar emellertid den djupa och vackra ravin, som
från ekskogen vid Sikhamn går upp i nästan rakt sydlig
riktning. Den har väl troligen uteroderats af en bäck under
någon fuktigare klimatperiod. Numera torde knappt ens under
vårfloden någon nämnvärd erosion äga rum.
Förtjänt af ett omnämnande är äfven det s. k.
Sten-sliperiet, en strandklappervall på södra sidan, hufvudsakligen
bestående af synnerligen vackert slipade och polerade
kambriska sandstenar, vanligen med olikfärgad skiktning, »Scoli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
