Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
och där märkes nu en egendomlig blandning af vårvinter,
vår och sommar. Från långa sträckor har snön så nyligen
gått bort, att växtligheten där ännu ej hunnit utvecklas, utan
marken står kal liksom på en marsdag i sydligare trakter,
endast uppvisande hjärtbladen af syra och de första
knopparna på videt. Åter andra ytor äro klädda med vårligt
grönt gräs. Där blommar nu i skuggan af stora stenar eller
i svala sänkor den lilla gula violen (Viola biflora), som för
längesedan vissnat nere i dalen, och där framtitta de
blåblommiga Veronica saxatilis och Veronica alpina. Åter på
andra mera sanka sträckningar har Pedicularis Oéderi redan
länge tändt sina blekgula ljus.
Solen står nu som högst på himlen. Vinden har saktat
af, så att den inte ens längre krusar ytan af de små
vattensamlingar, som här och hvar glimta fram likt klara ögon.
Jag skulle kunna räkna själfva spegelbilderna af ängsullens
hvita vippor och af Petasites frigidas plymliknande frukter.
Med armarna under hufvudet sträcker jag ut mig en
stund på den mjuka marken för att hvila. Ur tystnaden
höres humlornas mummel och bäckens forsande. En
fjällvråk seglar fram med klagande skrik som en mörk skugga
i middagsbranden, och utifrån markerna kommer då och då
ljungpiparens entoniga, ängsliga hvissling, i hvilken själfva
vidden och ensamheten tyckas fått röst. Annars allt tyst,
så djupt stilla, att man har svårt fatta, att detta verkligen
är en bit af vår bullrande, jäktade värld. Ljus och stillhet
vidt och bredt.
En känsla af evigheten kommer öfver mig som aldrig
förr. Oändlig ro smyger sig in i sinnet. Mycket af det,
som förr upptagit mina tankar och förefallit betydelsefullt,
framstår här smått och likgiltigt och glider undan.
Ovillkorligen faller mig några ord af Linné i minnet:
»Så snart jag kom på fiellen, fick jag liksom ett nytt
lif och war såsom en tung börda tagits af mig.»
Just så är det. Och minnet af denna stämning på
högfjället skall följa med ut i världsvimlet, ständigt dragande
och manande som en lockton ur vildmarken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
