Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
strandhugg, och snart låg snäckan förtöjd med nosen mot en
stor kullersten, säkert i lä för vågsvall och nyckfulla vindkast.
Nu skulle matsäcken fram, men nyfikenheten dref oss
på upptäcktsfärd dessförinnan. Man vill ju gärna veta, om
ön är bebodd eller inte, där man skall bada, äta och lefva
lifvet på en pinne. Och så bar det af för oss inåt ön på
spaning som en trio indianer på krigsstråt. Nå, spår af den
hvite mannen funno vi ju, än tydligare spår af hans boskap
men — gudskelof för det! — inga spår af någon wigwam.
Däremot kommo vi snart nog underfund med hvilken pärla
bland skärgårdsöar vi af en händelse råkat på, och det är
några af intrycken från denna första vandring genom
Munkö-dalarnas skiftande blomsteridyller, i viss mån förstärkta genom
senare besök därute på blomsterön, jag här vill söka skildra.
I väl femton somrar har jag vandrat vida på
skärgårdsöar och seglat på långfärder i denna oändliga arkipelag af
tusen och åter tusen holmar och skär, men aldrig vid mina
strandhugg funnit en ö, som med större skäl kan kallas ett
blomsterparadis än denna. Den som inför naturen, den
ursprungliga och oförstörda, har lätt att förtjusas, faller här
lätt i extas. En sådan rikedom på blomster! Man går som
berusad af alla dessa färger och dofter, man nänns knappt
trampa på denna mjuka, djupa matta med dess sällspordt
vackra skiftningar, och man nänns knappt bana sig väg genom
snåren af fruktan att störa stillheten och ron därinne, som
bara brytes af fågelsången, som stiger ur snårens djup.
Varsamt böja vi grenarna åt sidan och tyst, nästan på tå stiga
vi in i något som ej är olikt ett naturens allra heligaste.
Ej en vindpust rör bladen, bakom oss gassar solen som
en ugn, men här är halfskumt och svalt. Öfver oss ha
vi ett hvalf af björk, rönn och oxel, asp och ask. Genom
hasselsnår, förbi slån- och blommande kaprifoliebuskar, som
sända mot oss hela moln af dofter, bana vi oss väg allt
längre in. Här och där stöta vi på små träsk, där den
blanka svarta vattenytan speglar de torra, silfvergrå stubbarna
och det trassliga grenverket af längesedan döda träd.
Grenar och stammar ligga där de fallit i ett enda
urskogs-liknande virrvarr. Här och där storma hela fång af
svärdlika //-/s-blad upp ur det svarta vattnet eller den feta myllan.
De klargula liljorna hålla just på att öppna sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
