Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
forsskogarnas uthuggning också den sista svenska häckplatsen för
svarta storken försvunnit.
Svarta storken eller odinssvalan, såsom fågelns gamla svenska namn
löd, var ingen sällsynthet i de vida allmänningsskogar med starka inslag
af ek och bok, hvilka under medeltiden och storhetstiden ännu täckte
stora delar af landet söder om Bergslagen. Hvad som sedan vållat
denna präktiga fågelarts hastiga aftagande i vårt land är ej lätt att
säga, då några undersökningar öfver den under de sista årtiondena
ytterst sällsynt blifna fågelns lefnadsvanor och näringsförhållanden ej
blifvit gjorda. Sin sista boplats hade odinssvalan på den intill
Orre-forsskogarna gränsande Stengårdsholma kronopark i Helleberga socken.
Hvad undertecknad vid ett kort besök på platsen år 1910 härom erfor,
hufvudsakligast genom kronojägare K. E. Helin, är i korthet följande.
Storkarna höllo mest till i några vidt utgrenade skogskärr, och i
ett gammalt, långt från människoboningar beläget blandskogsbestånd af
gran och tall hade de af grenar och ris byggt sitt stora, platta näste.
Boet, hvaraf en bild medföljer, hade varit användt under många års tid,
och vid roten af den tall, i hvilken det hvilade, hade bildats en hel
»kjökkenmödding» af gammalt nedfallet bomaterial samt afskräde från
storkfamiljens måltider. Egendomligt nog hade storkarna ej bott här
hvarje år under den långa tid de observerats på kronoparken, utan
under längre eller kortare mellantider varit borta, kanske i genomsnitt
ungefär hvart annat år. Sista gången de funnos vid sitt gamla bo var
våren 1909. De hade då lagt ägg} hvilka dock, tack vare någon
outredd tragedi, aldrig blefvo kläckta. Vid midsommartiden funnos de
nämligen nedkastade på marken under boet och fåglarna voro borta.
Skalbitar af de sönderslagna äggen lågo ännu vid mitt besök kvar.
På framställning från vetenskapsakademien medgaf domänstyrelsen,
att en redan påbörjad afverkning af beståndet intill 300 meter rundt
storkboet skulle få anstå under tre år i afvaktan på fåglarnas
återkomst. Men dessa kommo, som sagdt, ej mera tillbaka. Troligen hade
redan den förhuggning af klenare virke, som beståndet hunnit undergå
året före fridlysningen, varit nog att skrämma dessa genuina
vildmarksbarn på flykten.
Den omständighet att storkarna ej hvarje år i följd häckade i
boet å Stengårdsholma kronopark tyder på att de på något annat
ställe hade ännu ett bo, som växelvis användes. Ett sådant bruk
återfinner man ej sällan hos somliga roffåglar. Sammanställes detta med
den omständigheten att storkarna blifvit iakttagna på Orreforsskogen
året efter det de försvunnit från kronoparken, synes det antagligt att
också där ett bo funnits, hvilket i så fall utan tvifvel också det nu fått
skatta åt förgängelsen.
Det vore förvisso önskvärdt, att Svenska Naturskyddsföreningen toge
itu med att upprätta en förteckning öfver de ännu kvarvarande
häcklokalerna för våra sällsyntaste fågelarter — ett arbete, som just
beträffande svarta och hvita storken samt hägern redan vidtagits i
Preussen — samt att man sökte att mera effektivt skydda dessa, för
vår faunas bevarande omistliga områden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
