Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
På de tufviga ängarna hålla ängspiplärkorna till och följa
gärna vandraren ett stycke med sitt pip, om de ha boet på
platsen. Isynnerhet äro de talrika i videregionernas kärr, men
äfven på de ödsliga, gräsbevuxna fjällsluttningarna träffas de
ofta. Här höja de sig vid människans ankomst upp i luften
och låta vid uppflygandet höra ett ljud, som närmast låter
som »ist, ist». Deras vanligaste grannar på fjällsluttningarna
bruka vara stenskvättor, som alltid ådraga sig
uppmärksamheten, när man går öfver deras mark. De flyga från sten
till sten under lifliga smackningar.
Till sällsyntheterna bland fjällskogens småfåglar hör
sidensvansen, den praktfullt färgade, tofsprydda fågeln, välkänd från
sina sydliga ströftåg om vintrarna. Under snörika och kalla
vintrar draga de i tusental söderut och kalasa på rönn- och
oxelbär samt väcka berättigadt uppseende på grund af sitt
ståtliga utseende och sitt silfverklara, hvisslande läte.
Egentligen tillhör sidensvansen de stora lappländska
barrskogsområdena. Inom nationalparken är han därför blott tillfällig
gäst, men sannolikt häckar han ibland inom området.
Åtminstone föreföll det så sommaren 1916, då han flera gånger
iakttogs där under häckningstiden.
Vill man höra snösparfvens visa, får man gå upp till de
högsta sluttningarna af fjället Nuolja. Där är han daglig
gäst och håller till bland stenras och bergklyftor. Han trifs
äfven utmärkt bland drifvorna i fjällens snöregioner och
sjunger här trots köld och is sin glada sång, som har en
viss likhet med lärkans, och som på det behagligaste sätt
bryter den tystnad, som här är rådande, då ej stormens tjut
öfverröstar allt.
På Nuoljasluttningarna stöter man ofta på fjällripor. Ibland
är det tuppar, som lyfta med ett skrattande läte, men stundom
kommer man midt i en talrik skara ripungar, som förskräckta
skingras åt alla håll. Äro de så små, att de hastigt växande
vingpennorna ej hunnit bli tillräckligt stora för att bära dem,
gömma de sig bland stenar och gräs, medan modern nästan
flyger på en i sin blinda ifver att rädda de små. I
björkskogsregionen äro ripor också vanliga. Men här ha vi
i stället dalripor.
I dessa nordliga nejder, där jakten är fri för hvarje svensk
man — de tillhöra ju kronans öfverloppsmarker — äro riporna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
