Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
domsskröpliga och sjuka, men så tycktes ingalunda vara fallet.
Tvärtom, allt tydde på obruten kraft och vilja till fortsatt
långt lif. Ett par stycken äro topptorra endast. Och
köttproduktionen ser ut att vara god äfven från de äldre, hvilket
har till följd, att urskogens granbestånd utan svårighet
föryngrar sig själft. Eftersom utvecklingen fått fortgå alldeles
ostördt, finner man alla möjliga åldrar representerade allt ifrån
1- och 2-åriga groddplantor, som tätt befolka hvarje bar fläck
på marken, hvarje rothvälfva och hvar kullfallen multnande
stam. Isynnerhet i luckor,.uppkomna efter träd, som störtat
af ålder eller som fjällvinden fällt — där således ljustillgången
blir större — växa plantor upp i mängd och under skarp
konkurrens sinsemellan. Här blir således tillfälle till ett
naturligt urval i vissa riktningar, och häri ligger synbarligen
också orsaken till den gruppvisa fördelningen af granarna i
beståndet, som är så tydligt framträdande.
Många af de uppväxande unggranarna se ut att ha lidit
af det. i luckorna rådande större snötrycket om vintern, och
af att snön glidit utför sluttningen; de luta ofta starkt i
denna riktning, men toppen sträfvar åter uppåt. I en del fall
beror det säkerligen på att plantorna som vanligt grott på en
edafid, t. ex. en ruttnande trädstam, och sedermera af sin
egen tyngd glidit ned på marken dragande med sig det
omgifvande mosstäcket. Detta torde också ibland utgöra
förklaringen till det knä, som stammen bildar vid basen af somliga
träd. För öfrigt ha granarna på det hela taget vacker stamform
med jämförelsevis ringa afsmalning, oaktadt beståndet är rätt
glest och ingenstädes fullt slutet. Typen närmar sig mest
den nordsvenska med dess bekanta smala något oregelbundna
krona och hängande nedre grenar.
Af tall upptäckte jag bara ett och annat ensamt exemplar.
Att den emellertid förr varit talrikare, antyda en hel del torrakar,
de flesta med brandlyror nedtill, samt mängden af vindfällen
och ruttnande och i upplösning stadda stammar på marken.
Tallen var säkerligen den, som först tog brandfältet i
besittning, och bildade hufvudmassan af skogsbeståndet — dock
med ett inslag af gran närmast kring källarmarna — men
så småningom har den blifvit utträngd nästan helt och
hållet. Den utvecklingsgången är ju mycket allmän i svenska
barrskogar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
