Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Till urskogens natur hör att den är sjuk. Ungdomen
’ släpps inte fram i tid; och då den kommit upp, bär den
outplånliga märken efter misshandel och försakelse. Svamparna
och insekterna få härliga angreppspunkter och en väl
preparerad jordmån att härja i.
Under det obrutna kronhvalfvet spira inga plantor i själfva
Hylocomium-täcket, endast på ruttna stubbar och stammar.
Det är ur sådana ungplantor som de granar växt fram,
hvilkas rothvalf nu höja sig ett stycke ofvan marken. Deras
gamla underlag, stubben eller den liggande stammen, härför
länge sedan multnat bort, och många granar stå tätt intill
hvarandra i rader, markerande den nu bortmultnade
trädstam, på hvilken de en gång grott
Där stormen gjort en lucka i beståndet och släppt in ljus,
hå plantor masstals spirat upp. Men de komma, som nyss
skildrats, för tätt, och då kronorna från gläntans sidor slutit
sig, börja dessa att öfverskugga och än ytterligare förbittra
lifvet för det täta uppslaget, som har nog af sin inbördes kamp.
De träd, som lyckats taga sig upp, få emellertid bereda sig
på att misshandlas af det bestånd, hvilket de måste bryta
sig igenom, och så uppkomma dessa förut omtalade brott
och nötningar.
Granurskogen omsluter en vidsträckt bergplatå, höjande sig
väl 20 m. öfver Fibysjöns 44 m. öfver hafvet liggande yta.
Denna platå är också täckt af en naturskog, men af ett helt
annat slag, en hällmarks-tallskog. (Fig. 1.)
I motsats till granskogen ha vi här en ljus skogstyp. De
låga, knotiga stammarna, hvilkas plattade kronor med deras
kraftiga i solen rödflammande grenverk skulle bringa tallens
tecknare framför andra, Olle Thunman, i förtjusning, klamra
sig fast i skrefvorna utan att kunna sluta sig till ett samladt
bestånd. Hällen är täckt af renlaf, framför allt den
härliga art, Cladina alpestris, som förr brukade läggas som en
prydlig list mellan innanfönstren. Renlafvens hvita färg gör
att marken ständigt ser ut, som om den vore höljd af ett
lätt snöfall.
Men här och där sticker berggrunden, den hårda, vackert
röda Vängegraniten, fram som af endast skorp- och
blad-lafvar täckta hällar.
Mellan bergknallarna ligga sänkor med små kärr, pä hvais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
