Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
de flesta ställen är obetydligt. Somligstädes ligga i själfva
verket de försumpande tufbolstrarne så godt som direkt på
den grofva sten- och blockrika bottenmorän, som öfverallt
bildar den fasta bottengrunden. Enstaka större block skjuta
också upp både i myrmarken och i de grunda, flackbottnade
sjöarne. Tack vare torftäckets varierande och mestadels ringa
djup, kunna här och där små dungar eller glesa kulisser af
marvuxen björk- och barrskog växa till synes midt ute i
myrlandet. På andra ställen frodas utbredda snår af videbuskar.
Här ute uppehålla sig med förkärlek en del renar, hvilka
aldrig begifva sig till fjälls, utan tillbringa äfven sommaren
i lägre regioner. Dylika s. k. skogsrenar håilas af folket i
nästan alla byarne inom södra delen af Gellivare och norra
delen af Jockmocks socknar. Äfven älg förekommer
sparsamt på Sjaunjamyren och i angränsande skogsmark. Att
döma af en del ögonvittnens berättelser, upptecknade af en
för saken intresserad person i Gellivare, skulle för några år
sedan t. o. m. ett par rådjur ha förirrat sig upp till
stranden af Sjaunjaälfven. De större rofdjur, som förefinnas, låta
sin natur likmätigt ej gärna se sig, allra minst sommartiden.
Myrområdets norra och i synnerhet nordvästra förgreningar
torde väl annars ännu någon gång besökas af en och annan
kringströfvande björn, och vargen har, såsom redan förut blifvit
nämndt, om vintern stundom sin väg öfver myren. Järf och
räf finnas där året om.
Bland srnåfåglarne är det — jämte gulärlan och
blåhaken, hvilka också mer eller mindre rikligt träffas härute —
i synnerhet två arter, som böra nämnas på tal om den
fastare, tufviga myren, nämligen ängpiplärkan och
lappsparfven. Båda äro här mycket allmänna och den senares enkla,
obeskrifligt melankoliska låt hör till dessa karakteristiska
fågelläten, hvilka etsa sig in i ens medvetande såsom
oskiljaktigt förbundna med en viss natur och gifvande ett
omedelbart uttryck för dennas skaplynne. Lappsparfvens visa är
tundralandets, vare sig den tonar ute på myren eller öfver
den sumpiga fjällheden.
Som ett smalt silfverstreck i myrmarkens bruna
infattning öppnar sig nu Avakajos vattenspegel bakom den tunna
kuliss af björk och videsnår, som närmast kantar sjöstranden.
Det blöta starrkärret längs afloppsån, hvilken utgår från östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
