- Project Runeberg -  Sveriges Natur. Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift / 1918 /
66

(1910-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

66

narne, till hvilka de vid denna tid på dygnet pläga samlas
från sina undangömda, öfver såväl myrlandet som
skogsmarken däromkring kringspridda boplatser. Det korta, vidt
ljudande gåskacklet, som så väl återgifves af fågelns finska
namn, hån-hi, hån-hi, ljöd snart från alla sidor, ty just
Ava-kajo tycktes vara den förnämsta mötesplatsen. Nästan
framkommen till sjön, hör jag ett annat, välkändt fågelläte så att
säga frigöra sig ur den stora symfonien, ett läte som dock
för de flesta naturvänner är förbundet med en helt annan

natur, alfågelns ala, ala, ala–––-. Då klang plötsligt som

en trumpetstöt en starkare röst än alla de andras genom
sorlet, sångsvanens! Tyst och försiktigt hade jag smugit mig
fram ända till det fastare tufbrämet invid södra sjöstranden,
där jag, dold af snåren utifrån sjön, lyssnade och spejade
på fågelleken därute. Med ens förmår mig en lätt fläkt och
ett snabbt, knappt hörbart vingslag i min omedelbara närhet
att ögonblickligt vända mig om. På knappa fem meters
afstånd stirrar jag in i de gula ögonen på en tämligen stor,
blekt askblå fågel, som med hängande ben och fladdrande
vingar en sekund står nästan stilla i luften, tydligen lika
förvånad som jag själf öfver vårt sammanträffande. Sedan
glider han med en flykt, som både påminner om en ugglas
och en mås*, af och an på låg höjd öfver kärret, föga oroad
af min närvaro. Det var hlåhöken (Circas cyaneas), hvars
nattliga sorkjakt jag nu för första gången fick bevittna.

Vildgåsen hör till de fåglar, hvilka visserligen påstås ha
mycket aftagit i antal under de senare åren, men som likväl
ännu i talrika par häckar vid Sjaunjamyren. De visa sig
emellertid föga utom under sitt nattliga sträck till och från
betesplatserna. I norra delen af myrområdet har både en
tjärn (Gasajaure), den därifrån rinnande bäcken (Gasajokk)
samt själfva myren (Gasaape) mellan denna bäck och ett
nordligare tillflöde (Haukarjoki) till Sjaunjaälfven fått sina
lappska namn af gåsen. Man kunde däraf förmoda, att gässen
skulle varit förhållandevis talrika just här, hvilket jag
emellertid vid ett besök i dessa trakter under pingstdagarne 1915
icke fann varå fallet. Blott trenne gåspar iakttogos under
hela färden, under det många fler plägat kunna iakttagas
omkring Avakajo eller i det af småtjärnar och blöta kärr
uppfyllda gränsområdet mellan Sjaunjaape och Jaltonape. Detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:36:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snf/1918/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free