Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Vi tänka oss båtledes komma från Hjuviks ångbåtsbrygga.
Efter en kortare färd längs den raka kusten åt söder sticka
vi in i en liten treflig, väl skyddad vik, som, om den ej vore
så grund, skulle vara en god, naturlig hamn. Vi stiga i land
på östra stranden och ha nått det ifrågavarande området.
Det är en cirka 125 meter lång och 5 à 10 meter bred
klippskrefva med ungefär väst-ostlig längdsträckning. Åt norr
— inåt land — begränsas den af tämligen höga och branta
klippväggar, åt söder — utåt hafvet — af lägre strandklippor.
1 öster och väster når den ner till hafvet.
Hvad beträffar markens beskaffenhet utgöres den till största
delen af större och mindre klippblock och stenar med tämligen
sparsam förekomst af lösare jordlager.
Som redan nämnts, är den vilda murgrönan områdets
största märklighet. Men i det hela karaktäriseras det af en
för ett hafsstrandområde synnerligen rik och omväxlande
vegetation, rik med afseende på arternas mångfald, och
fläckvis rent af yppig, särskildt under högsommartid. En relativt
flyktig inventering under några dagar i juli månad förra året
gaf till resultat öfver ett hundratal arter och detta inom ett
blott omkring 800 kvadratmeter stort område. Denna artrikedom
är så mycket mera egendomlig, när man tager i betraktande
den omgifvande traktens sterilitet.
För att få en öfverblick af området göra vi början med
den egentliga strandremsan i väster — en 10 à 15 meter
inåt. Jordmånen består här af gröfre och finare strandgrus
samt af jord, bildad af uppkastad tång. Här lyser först af allt
emot en strandastern (Aster tripoliam) med sina blågredeüna
blommor, som växer allra längst ner med sina rötter
inträngande mellan klapperstenarna. Ibland har den fått ett
väsentligt osäkrare fäste i uppkastade, multnade tångmassor.
Understundom finner man den ända ut i vattnet, hvilket i hvarje
fall under högvattenstånd når upp till strandasterns område.
På ett par ställen bildar strandrågen (Elymus arenarius) med
sina kraftiga, tjocka ax, sina hårda, blågröna blad, dekorativa
grupper kring något större stenblock. Och i dess närhet lyser
fettistelns (Sonchus arvensis) gula blommor. Ur sprickorna
på bergväggarna lyser här och där gräsnejlikans (Dianthus
deltoides) röda färg fram, där lefver också på lika mager kost
berg- och strandglimmet (Silene rupestris och S. maritima).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
