Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
våra öron gå vi åter i båt och bege oss över till det strax
sydost om Juskär belägna Hamnskär.
Det gör verkligen skäl för namnet, ty man skulle knappast
kunna tänka sig en förträffligare hamn än* den söderifrån
inskjutande smala vik, som en gång tyckes ha utgjort ett sund
men nu fortsätter i en tvärs över skäret löpande av stora
rullstenar översållad dalsänka. Å ömse sidor om sänkan resa
sig underligt formade bergklumpar, vilkas kala hjässor osökt
påminna om kranier av fossila jättedjur, under det att sidorna
klädas av de yppigaste blekgröna lavar, som tillsammans
med de bland stenmalarna växande dungarna av violettröda
fackelblomster, Angelicans höga, vita parasoller, kaveldunets
sammetsbruna blomkolvar och det mellan bergklumparna
framglimtande blå havet bilda de allra läckraste
färgsammansättningar. — En trolsk och vildskön vrå, där man nästan
skulle vilja se havskungen själv med hela sitt hov stiga i
land för att fira en fäst till skärgårdssommarens ära!
De djupa skrevorna och mäktiga stenrösena erbjuda de
allra yppersta häckplatser för tordmularna, som under sin
snabba kretsflykt kring skäret klyva luften likt avskjutna
lufttorpeder för att i nästa ögonblick slå ned på hällarna, där
man ser dem sitta uppradade som dekorativa statyetter i
svart och vitt eller vanka omkring under osäker alkfågelsgang,
dä och då intagande de mest tokroliga ställningar och
attityder.
Lägger man sig ned och kikar in i skrevorna mellan
stenarna, skall man här och där skönja tordmularnas stora,
gråvita, med mörka fläckar tecknade ägg. Tordmulen är
alltid sen med sin häckning, och i år tycks han ha gjort sig
ännu mindre brådska än vanligt. — Jo, verkligen! Där nere
i stengrytet ser jag ett par små pärlögon glänsa i mörkret,
och där ännu ett par. De tillhöra två små, tämligen
nykläckta, gråduniga tordmulsungar, som försiktigt lyftas upp
i dagsljuset för att bli fotograferade. (Se fotografi, »Sveriges
natur» 1918, s. 157.)
Sjöfågelungar bruka vid dylika tillfällen vara minst lika
svårhanterliga och bångstyriga som småttingar av släktet
Homo, men dessa små vildar från yttersta skäret utgöra ett
lysande undantag från regeln. De sitta snällt och beskedligt
för kameran och visa sedan en sådan sällskaplighet, att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
