Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
antagligen har, efter det nuvarande beståndets ålder att döma, ett
mycket omfattande hygge framgått härstädes i slutet av 1700-talet, —
men i stället erbjuder den i sin undervegetation en ursprunglig
yppighet, som saknar motstycke i andra svenska ekskogar, om man
undantar ett par områden längre söderut på Öland, där dock ekonomiska
förhållanden synas omöjliggöra ett ur naturhistorisk synpunkt
tillfredsställande skydd. För denna växtlighets utbildning hänvisas till
bifogade uppsats i vår årsskrift av 1917: Ekskogen vid Borgholm av
G. Einar Du Rietz. Här bör blott erinras om det utomordentligt täta och
höga beståndet av hagtorn, hassel, slån, nyponarter etc för att
ej glömma benveden Evonymus europæa, som här har en av sina
största förekomster i landet, samt att murgrönan ofta klättrar högt
upp i ekarnes kronor. Vidare om den rika, yppigt blommande
Vårfloran och sommarens högväxta gräsbestånd, i vilket bland annat ingår
den sällsynta Elymus europœus.
Den utomordentligt rika fågel värld, som har sin varelse i de täta
snåren, är allbekant; för att nämna några av de vanligaste:
skogsduva, koltrast, taltrast, rotgel, trädgårdssångare, lövsångare,
törnsångare, bofink, grönfink, flera arter mesar, törnskata samt
främst bland dem alla näktergalen, som häckar här i större antal
än kanske på någon annan ort i Sverige.
Ekskogen upptar inom det föreslagna reservatet hela slätten
nedanför branten. Denna själv klädes av alm lundar. Ett slutet bestånd
av högvuxna Ulmus montana, blandat med mera enstaka rönnar,
ekar och ox lar, reser sig över glesa snår- och fältskikt, där
skuggväxterna dominera. Det är en skogstyp, som i det nuvarande Sverige
och över huvud taget i hela Norden är ännu sällsyntare än ekskogen.
Här förekommande almlundar äro bland de största i Norden och
överträffas i växtgeografiskt intresse väl knappast annat än av Örups
bekanta almskog i södra Skåne. — Av stor vikt är, att den starkt
sydliga Coronilla Emerus genom en förekomst i kanten uppemot allvaret
blir inryckt i skyddsgebietet.
Att ett stycke havsstrand medtagits i förslaget är helt naturligt.
Den utgör ett begränsningsbälte till ekskogen, som för de viktiga
övergångssamhällenas skull måste skyddas och intagas i naturparken.
Dessa övergångssamhällen äro vindskogar och epilitorala törnsnår.
Och om också den egentliga havsstranden som naturtyp icke i och
för sig utgör någon sällsynthet, vilken såsom sådan bör bevaras till
eftervärlden, är den dock märklig nog. Så visar den en väl utbildad
serie av de baltiska strandängstyperna med t. ex. Scirpus-, Triglochin-,.
Glaux-, Plantago-, Juncus- och ^ro5^/5-associationer; och de väldiga
anhopningarna av uppvräkt tång bära en yppig nitrofytisk växtlighet.
Dessutom är ett skydd — och ett snart sådant — önskvärt för några
jätteblock, som giva stranden en alldeles särskild karaktär, dels det
över 3 meter höga ögongnejsblocket ett stycke norr om gränsen mot
Solliden, dels samlingen av de 3 granitblocken i områdets nordvästliga
hörn, av vilka tyvärr redan ett ramponerats genom en större
bortsprängning. — Att hela stranden faller inom det inskränkta område,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
