Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Det är, såsom redan antyts, huvudsakligen på sådana platser i
södra Sverige, där fasanodling eller intensiv jaktvård i annan form
bedrives, som rovfågelfångst med sax hittills förekommit i större
utsträckning. Till dylika platser lockas rovfåglarna särskilt
under vår- och höststräcket av »det ständigt dukade bordet»,
och där falla årligen massor av dem, nyttiga såväl som
skadliga, offer för de förrädiska saxarna. — Det sker för
jaktvårdens skull, heter det. Men detta är om något en sanning
med’ modifikation. Den vetenskapliga forskningen och en
bitter erfarenhet från andra land ha tydligt ådagalagt, att en
fullständig utrotning eller alltför stark decimering av
rovfåglarna ej är förenlig med en klok jaktvård1.
Hur otroligt det än kan synas, är det en så föga
betydelsefull lyxhantering som fasanodlingen och uppfödandet av
tyska harar som hittills i denna fråga fått dominera på
bekostnad av naturskyddets, djurskyddets, jordbrukets och
skogsbrukets och, jag tvekar icke att säga det, den verkliga
jaktvårdens välförstådda intressen.
Men, såsom jag framhållit i början av denna uppsats, är
sista ordet ännu icke sagt beträffande rovfågelsaxarnas vara eller
icke vara.
Härvid är först och främst att märka, att propositionen
framlagts av den förra regeringen och att den nuvarande
sålunda icke är bunden därav. Vad åter angår det av Andra
kammaren vid slutet av plenum med endast 11 rösters
övervikt fattade beslutet torde det knappast kunna betraktas som
något fullgiltigt uttryck för kammarmajoritetens ståndpunkt
i frågan. — Antag blott, att ytterligare några tiotal av
kammarens ledamöter givit sig ro att stanna kvar över voteringen,
och beslutet skulle kanske ha gått i annan riktning.
Dessa omständigheter ingiva onekligen en viss förhoppning
om att vi trots allt kunna bliva kvitt denna ett civiliserat
land ovärdiga, lika skadliga som omänskliga fångstmetod.
Och skulle även detta hopp svika, så får man trösta sig
med att frågan ändå måste tagas upp igen vid en kommande
riksdag i samband med andra jakt- och fågelskyddsspörsmål,
med vilka den oupplösligt hänger samman.
1 Jämför Sveriges natur, årg. 1916, ÄEn viktig naturskyddsfråga närmar sig
sin lösning", sid. 154 och följ.; årg. 1917,"Bättre skydd för vårt lands djurvärld"
av Thor Högdahl, sid. 110 och följ.; samt denna årg., "Något om fågelskydd" av
Conrad Stternspets, sid. 79 och följ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
