Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
områden för havsörn.1 Efter åtskilligt besvär för sökandena med nya
inlagor och skriverier, och sedan ärendet två gånger remitterats till
vetenskapsakademien, utfärdade länsstyrelsen i febr. 1914 kungörelse
om den begärda fridtysningen.
Nu fanns det emellertid ett men, och det ändå ett stort men i detta
utslag. Länsstyrelsen uppställde nämligen såsom villkor för fridlysningens
ikraftträdande, att sökandena på egen bekostnad skulle låta uppsätta
summa 14 anslagstavlor på de ifrågavarande holmarna(!)
Detta villkor kunde vi med bästa vilja icke underkasta oss.
Uppsättandet av ett så stort antal anslagstavlor skulle, ansågo vi, just ha
varit rätta sättet att locka obehöriga till örnarnas häckplatser,
hvarförutom tavlorna skulle ha verkat högst störande och vanprydande på
de obebodda och i övrigt oberörda holmarna. Då ett överklagande
av utslaget icke heller syntes ha några utsikter för sig, nödgades vi
tyvärr avstå från ärendets fullföljande.
Sedan dess ha örnarna försvunnit från holmen vid Nämdö. Vad
åter beträffar de två örnpar, som av gammalt häckat vid Möja, funnos
de kvar där ännu i fjol, då ett av dem, ovanligt nog, lämnades så
pass i fred att det kunde kläcka och uppföda en unge. Det andra
paret däremot fick en vacker dag i maj sitt för året nybyggda näste
plundrat och nedrivet av några samvetslösa slynglar, som samtidigt
passade på att anställa målskjutning på de präktiga fåglarna. Att
denna målskjutning lyckats blott alltför väl fick man bevis för, då
örnhanen någon tid därefter hittades död med ett mauserskott genom
bröstet i strandskvalpet på ostsidan av sin gamla hemö.
Nå, men detta skulle kanske ha kunnat förebyggas, om fridlysningen
blivit genomförd och vunnit laga kraft, hör jag någon säga. — Nej,
den som tror det, hyser sannerligen alltför höga tankar om människorna!
Själf gör jag mig inga förebråelser över att de fjorton anslagstavlorna
aldrig blevo uppsatta.
De äldre och mera tänkande bland skärgårdsborna ha i allmänhet
visat förståelse för våra strävanden för havsörnens skyddande, och man
hör dem ofta med en viss sympati tala om »Gammel-Ante», såsom
hans smeknamn lyder ute i Stockholms skärgård. Erfarenheten har lärt
dem, att örnen gör nytta genom att taga hand om skadskjutna sjöfåglar
och undanskaffa varjehanda avskräden från stränderna, och det faller
dem icke in att missunna honom hans fiskafänge, som i allmänhet
går ut över mindre värdefull fisk. — Men med den självsvåldiga
ungdomen är det givetvis helt annorlunda.
För att skydda sällsynta fåglar och andra naturskatter mot pojkars
okynne och skadegörelselusta krävas helt andra medel än
fridlysningsbestämmelser och anslagstavlor. För min del är jag livligt övertygad
om att den bästa och psykologiskt riktigaste metoden härför är den
som anvisats av greve Eric von Rosen i och med den donation, för
vars ändamål och innebörd jag här i korthet vill redogöra.
Vid ett besök, som greve von R. vid midsommartiden i fjol gjorde på
1 Se Sveriges natur 1914, "Skydd åt havsörnen" av Thor Högdahl, sid. 169—172.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
