Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
I tusende olika fall behövs Naturskyddsföreningens upp-
lysningsarbete. Aktandet av naturen medför ju alltid en
viss inskränkning i den enskildes frihet. Ofta finner man
misstro och oförstående för en viss fridlysning, det kan
också hända att en ortsbefolkning på grund av särskilda för-
hållanden anser sig lida förlust genom en av staten gjord
fridlysning. Om en sådan åsikt, befogad eller obefogad,
får insteg, så rubbas lätt tron på hela naturskyddssakens
berättigande. Jag vill icke säga, att det är en lätt sak att
då genom en undersökning kunna fastslå, om klagomålen
äro berättigade eller ej. I det senare fallet är ju Natur-
skyddsföreningens upplysningsverksamhet alldeles särskilt på-
kallad, och under alla förhållanden blir en förtrolig samverkan
med folket oundgänglig för naturskyddsarbetet. Om icke
folket genast helt förstår naturskyddets vackra mening, så
måste naturskyddsvännerna visa, att de förstå folket. Först
då blir ett samarbete möjligt — och ett samarbete är nöd-
vändigt, när det gäller naturskydd i bygderna.
För att riktigt drastiskt ge bevis på hur nödvändigt det
är att sprida kunskap, kan jag anföra exempel på hur
folket stundom, med för övrigt frisk och klar uppfattning
om livets förhållanden, i okunnighet kan tro, att statens frid-
lysning av ett visst område eller ett visst djurslag är ett
påhitt uteslutande av »överherrarna», som icke vidkommer
själva folket i gemen; och jag har hört mycket finurliga
funderingar om, att »den lägsta noblessen» i sinom tid på
något mystiskt sätt skulle kunna förskaffa sig både nytta och
nöje för sin privata del av en sådan fridlysning.
En så absurd tankegång kan för övrigt i någon mån för-
klaras av, att bönderna stundom få se ganska underliga bevis
på hur såväl »överherrar» som »den lägsta noblessen»
roar sig i skog och mark. Jag behöver icke påpeka de för-
hållanden, under vilka jakt på storvilt ofta företages. Hur
många gånger har jag icke fått tillfälle att avråda personer
ur den sista av ovannämnda kategorier från att medtaga
revolver på vandring i skogar och fjäll, då den ganska
säkert kan undvaras som försvar mot såväl människor
som djur, och en laddad revolver dessutom kan ge anledning
till dumheter av många slag. Det berättades mig en gång
av en jägmästare i en fäbodvall på sluttningen av Sonfjället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
