Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det skulle vara hälsosamt för många att se och känna aldrig så litet av den isolerade fjällbons otaliga vedermödor. Att vissa tider av året inom rimlig tid bringa en svårt sjuk behövlig läkarhjälp är hart när omöjligt. En välsignelse häruppe är sannerligen ödemarkstelefonen, som redan räddat många människoliv.
Här i de små byarna eller enstaka nybyggena mottages man ej blott som en gäst utan som en verklig vän, och nödig hjälp får man alltid för sin fortsatta färd.
I Ankarvattnets by, där gott nattkvarter erhålles, upphöra de sista förbindelserna med yttervärlden. Med häst farbara vägar ha vi lämnat långt bakom oss, här slutar, som nämnts, ödemarkstelefonen, här vänder postbudet, och här se vi den sista tillstymmelsen av en banad vägstump, Ankarvattnets lilla byväg.
Nu återstår visserligen blott en mil till Leipikvattnet, men den är så mycket drygare som det gäller att traska nästan enbart över »blötmyrar», denna gång mer än vanligt blöta, vattnet gick ofta över de höga skoskaften. Det märks hur tränat folket här är att bära tunga bördor i sina »bakmesar». En vår packning, innehållande fotografiplåtar, instrument, diverse litteratur, m. m., vägde närmare 50 kg. Det mötte intet hinder. »Leipikgubbens» båda kraftiga söner dela hundra-kilomjölsäcken i två delar, bära var sin hälft, och med undantag av överfarten i båt över en å unna de sig blott 5 minuters rast under vandringen.
Framme vid Leipikvattnet signalera vi medels »rökning». Inom kort skjuter en båt ut från motsatta stranden och närmar sig raskt över den spegelblanka vattenytan. Roddaren är »Leipikgubben» själv, Olof Persson, en ungdomlig, fryntlig och språksam 65-åring, som vi strax få skaka hand med. »Är det bäverkarl’n, han har varit väntad, han må nu vara välkommen nu då», hälsar förtroligt och glatt Olof Persson. Under överfarten till Leipikgården pekar han på en sänka i fjällkransen i väster — det är ingången till Bjurälvdalen.
En van fjällvandrare med lätt packning kan från Jorm gå direkt på Stora Blåsjöns by och därifrån taga sig fram över fjället till Leipikvattnet eller dalen.
En trådända av Sveriges landsvägsnät går från Lövberga station vid Inlandsbanan genom Alanäs socken till Gäddede,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
