Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
LUNNEFÅGELNS HÄCKPLATS PÅ ST. KNAPPEN
E. MAGNUS FOTO 1919
ett kallt ishav sköljde in över Bohus. Ibland kom det
isberg drivande norrifrån, och mitt i den ljusa sommaren strök
kanhända en snöstorm fram över detta arktiska land
utan namn. Det var lunnens goda dagar här nere. Då
fanns han överallt, men om någon människa såg det, känna
vi inte. Ingen förföljelse har heller i senare tid trängt
honom undan, det är säkert, hans egen vilja har varit att
vandra med klimatet norrut. Likväl kan man ännu se honom
på samma hylla på skäret Stora Knappen på Väderöarna
(liksom vid Soteskär), där han följaktligen så när sagt stått
och stampat på samma fläck som en levande relikt ända från
isbjörnarnas och valrossarnas dagar i Sverige.
Knappens lunnar skulle alltså vara de sista av svensk
stam, som varit med om en istid i detta landet. En sådan
ståndaktighet är ju höjd över allt beröm och väl värd en
vetenskaplig intervju. I prof. L. A. Jägerskiölds sällskap hade
jag nöjet vara med om den, som här skall omnämnas.
Ombord på »Sylvia» sluppo vi en grann högsommardag
ut ur Gullmarens trånga svalg. Dyningen rörde om i havet,
5 — Sveriges natur 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
