Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Arbetet för och emot våra sällsynta fåglars skydd.
Huru ofta får man ej höra jägare berätta, att de vid något tillfälle
lyckats skjuta en sällsynt fågel, t. ex. en nötkråka, en falk, en för
trakten ovanlig vadare eller simfågel. Jag kan då aldrig låta bli att
åtminstone i mitt stilla sinne beklaga den klåfingrighet, som tar sig
uttryck i dödande av just det sällsynta och ovanliga, som alltid lever
under faran för utrotning. Jag känner därvid igen mig själv som pojk.
Intresset för natur och djurliv i förening med pojkaktig tanklöshet kunde
då gälla som försvar. Jag tänkte ej på, att min okontrollerade
vetgirighet kanske offrade en av hemtraktens sista representanter för en
intressant art eller förhindrade framträngandet av en välkommen
pioniär. Jag tänkte ej heller på, huru mycket större glädje den skulle
berett mig, om den fått vara vid liv och kanske stannat kvar, förökat
sig och återkommit ett annat år.
Men denna tanklösa klåfingrighet är tyvärr ej inskränkt till pojkåren.
Man skulle kunna säga, att ett stort antal jägare — och icke jägare —
i detta avseende förbli pojkar hela sitt liv. Även om många av dessa
som jägare måste sättas högt, så — kommer ett sällsynt djur,
framförallt en sällsynt rovfågel, inom skotthåll, skjuta de alltid. För att
kunna tala om, att de skjutit en sällsynt fågel, för att få taga den i hand,
få se och känna den riktigt, eller helt enkelt på grund av bristande
kontroll över sina nycker? Jag har ofta frågat mig detta och tror,
att alla dessa faktorer i förening spela in och kanske några därtill.
Man önskar t. ex. ett uppstoppat exemplar av arten som prydnad.
Detta okynnesdödande, som med förkärlek går ut över de mindre
allmänna och sällsynta djurarterna, har dess bättre under de senare
åren vunnit allt större beaktande. Man har satt igång ett
målmedvetet arbete för att råda bot mot missförhållandena. Och arbetet har
redan lämnat resultat. Ett av dessa är lagen om skydd åt för
lantbruket nyttiga fåglar av den 8 nov. 1912.
Ett synnerligen viktigt steg i denna riktning utgjorde den motion,
som vid 1916 års riksdag väcktes angående beredande av skydd åt
vissa fågelarter. Motionen, som utmynnade i förslag om
riksdagsskrivelse med begäran om sakkunnig utredning av frågan i hela dess
vidd, bifölls av riksdagen.
I denna motion säges bl. a. att »en hel grupp av fåglar, nämligen
varå rovfåglar — bortsett från tre ugglearter — fortfarande äro i
saknad av varje slags skydd, prisgivna åt förödande förföljelse». Bland
dessa omnämnas särskilt »ugglorna, vråkarna och tornfalken» — »åkerns
och skogens skyddsandar bland rovfåglarna» — samt »örnarna,
jaktfalken och pilgrimsfalken, gladan, kärrhökarna och tornugglan», vilka
sägas »höra till de djurarter, som på senare tider till den grad
avtagit i antal, att de i stället för att utsättas för skoningslös förföljelse
borde skyddas såsom levande naturminnesmärken.»
Motionen säger vidare: »De fågelarter, vilka enligt vårt förmenande
genom särskilda åtgärder böra utöver vad redan är fallet beredas
lämpligt skydd, äro kungsörn och havsörn, glada, kärrhök, samtliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
