Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
av detta förhållande. Skärgårdens genetiska ursprung står
med andra ord tydligt att urskilja i det sätt, varpå dess östra
och västra delar utbildats. Åt Storsjösidan, på brottzonens
kant, ligga de höga kraftigt resta formerna, holmar med
tvärbranta stup, kullriga, vilda och väderpinade; åt Dalbosidan
till, på förkastningsläppens sluttande plan, övergå de i långa
holmstråtar och små skär, radade i b.rottlinjens riktning,
lågväxta och grunda i vattengången, så att de nå varandra utan
djup. Här gå öbornas fänad i bet om sommaren, och man
stakar lätt sin båt fram i sunden mellan dem.
För skärgårdsbon liksom för allt organiskt liv är skillnaden
i naturförhållanden i öster och väster avgörande. Han bor
i skärgårdslandskapets västliga del och räknar sina lotter i
avstånd från norr till söder, där allt har små mått, som
möjliggöra ett bättre liv, en frodigare växtlighet. Man överraskas
bl, a. av att mitt i Vänern, som det egentligen är, se skären
höja sig över sammanhängande starr- och vassfält, som passade
lugna sjöstränder och vikar. Med havshorisonten runt om
till bakgrund te sig dessa småvuxna, täcka skärgårdsbilder
tillräckligt egendomliga för att ej ha hemortsrätt annorstädes
och knappast mer än i denna trakt av Vänern.
Typisk för skärgårdens fågelfauna är blandningen av
söt-och saltvattensformer. Här går den så långt som gärna är
möjligt. Det yttersta havsbandets fåglar möta träskmarkens.
Vänerns geografiska läge som ett inhav nära en havskust
har för många av de förra varit en lockelse och förmått dem
att bosätta sig så pass långt ifrån de ordinära
häckplatserna. Blott 6 mil land skiljer dock sjön från Bohuskusten.
Vinterns fågelliv visar ännu mera än sommarens Vänerns
karaktär av havsvik. Jag har under denna årstid här anträffat
tordmulen (febr. 1902), tobisgrisslan (dec. 1899), alkekungen
(jan. 1901), storskarven (vintern 1898).
Emellertid är det enligt mitt förmenande mindre lyckligt
att betrakta de häckande havsfåglarna som relikta, snarare
vore man frestad uppfatta dem som ett slags semirelikta
element, vilkas närvaro här i varje fall icke säkert kan föras
tillbaka på en bebyggelse under tidigare postglaciala skeden. Det
visar bl. a. strandskatans förekomst. Hon har först i senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
