Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
tillägga, eftersom man ännu tycks tro motsatsen, nämligen att
varken skärpiplärkan eller rödnäbbade tärnan stå att
anträffa i dessa skärgårdar. Vad kärrsnäppan angår kan hon
visserligen ses i småflockar sommartid, men aldrig har det
lyckats mig att finna henne bofast ute bland skären. Knipan,
storskraken, viggen och korpen nämner jag till sist i
förbigående för att ha dem med — den sistnämnde häckar så
vitt jag vet blott i Luröskärgården.
Från ön Stora Eken utanför Leckö kan man följa den länga
förkastningsbrantens utposter i de höga knaltarna, som ligga
utslungade åt norr i gränsen mot Storsjön. Det gör man
kanske helst om man vet, att här höra rovfåglarna hemma.
Strax norr om Lurö bor sedan gammalt ingen mindre än
själva pilgrimsfalken. Där fann jag i sommar visserligen hans
övergivna rede i bergssidan på det vildaste skäret, men
överraskad blev jag i alla fall, när jag kom till Milskären och
de två nästan fullvuxna ungarnas duniga skuldror döko upp ur
en bergskreva, akurat som de tillhört trutens ungar. Reden
låg nämligen i en nisch på det kullriga berget, som saknar
stupande branter, alltså alldeles likt en sjöfågels. Detta var
den nödhamn falken sökt, sedan han berövats ägg och ungar
på den forna häckplatsen. Bättre gick det honom nu inte
första året på Milskär heller, men han vågade fresta ännu en
gång, och i år fick han behålla dem.
Jag hade saknat bläsanden i Luröskärgården; såg
visserligen tre hannar flyga från vadarnas långa holme, men fågeln
fanns icke i det antal som förr. Nu fick jag förklaringen —
pilgrimsfalken! På Svarteskär såg det ut som ett sannskyldigt
rövarnäste. På ett ställe låg rester av fem rivna bläsänder.
Bland tärnorna hade han tagit sin vardagskost. Omkring
tjugu skallar och skelett vittnade därom. I hans rusthåll hade
dessutom ingått fem till sex kråkor, en tofsvipa, en stare och
en koltrast, men egendomligt nog icke en enda fiskmås.
Däremot lågo på Milskären fötterna av en sothöna och huvudet
av en spov. Allt liv var borta i grannskapet, ej en tarna,
ej en and syntes. Han husbonderar strängt, och näst
människan fruktas han mest av
alla-Pilgrimsfalken hade förr en annan häckplats i branterna
på Kinnekulle nära Östra och Västra Fågelön (liksom ännu
på Halle- och Hunneberg). Även på de andra västgötaber-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
