Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
lövängens flora. På grusmark vid stranden förekomma
Dro-sera rotundifolia, Viola tricolor etc.
Dessa örnars historia är ett nytt bevis för, att
bortskju-tandet av den ena fågeln för åratal kan fördröja häckningen,
såvida densamma ej upphör för alltid, även om den
överlevande örnen kvarblir vid det orörda boet. Detta har varit
fallet vid den andra häckplatsen i Vänern, nämligen ön Stora
Eken på Kållandsö, även om det förefaller, som om den tagits
i bruk en enda gång därefter, nämligen sommaren 1901.
Härstädes sköts av en pojke den ena av de häckanda örnarna
i början av 1890-talet under följande omständigheter.
Beväpnad med en mynningsladdare hade en tioårig gosse
givit sig ut för att skjuta en grävling. Mot kvällen fick han
se de båda örnarna, som för att söka rov kommo strykande
efter stranden. Den ena fågeln närmar sig gossen och
svävar orädd fram mitt över hans huvud, erbjudande en
präktig skottavla. Pojken skjuter, och med bräckt vinge
singlar örnen ner i vattnet. I sin iver springer gossen ut för
att hämta honom, men kan icke värja sig mot de kraftiga
slag fågeln måttar med sin obrutna vinge. Skytten finner
emellertid på att av ett snöre göra en snara och efter
åtskilligt krångel får han den slutligen över örnens huvud.
Så börjas, berättas det, ett timslångt brottande, så att
vattnet yr om de kämpande. Härunder har den andra örnen,
som skrämts av skottet, återkommit och slår ilsket över
gossens huvud. Slutligen snör dock snaran till om örnens
strupe så hårt, att han ger upp andan. Besten är för stor
och tung för gossen att bära, och med bytet släpande i
snaran kommer den unge örnjägaren hem först efter skymningens
inbrott. Fågeln köptes av greven på Leckö och torde finnas
bevarad i uppstoppat skick.
Örnarna på St. Eken skattades ej sällan på sina ägg av
öborna, som visste, var de skulle avyttra dem för en icke så
ringa penning. Skjutvapen användes dess bättre av traktens
folk aldrig mot dem, men främlingar kommo någon gång,
varvid hände, att skytten lade sig i boet och väpnad med
revolver sökte taga livet av örnarna, när de kommo hem.
Då jag i sommar besökte även denna gamla häckplats, fanns
boet ännu kvar, men örnen, som jag senast såg sommaren
1908, är enligt uppgift numera försvunnen eller avlivad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
