Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Gotska Sandö-frågan
En rekapitulation och ett uttalande
Med anledning av den nu åter aktuella frågan om hela Gotska Sandöns
fridlysande som nationalpark har Heijnes Byrå haft ett samtal med Svenska
Naturskyddsföreningens sekreterare, skriftställaren Thor Högdahl, som
därvid gjort följande, i ett flertal tidningar återgivna uttalande:
Frågan om Gotska Sandöns skyddande är onekligen för närvarande
en av våra allra viktigaste naturskyddsfrågor, och det är verkligen
glädjande, att den så varmt tagits om hand av Albert Engström, som
så helt och fullt har den svenska allmänhetens öra, förklarade hr
Högdahl. Den är emellertid ej så ny som man kanske skulle kunna tro.
Tvärtom har den en lång och för behandlingen av naturskyddsärenden
ganska betecknande historia bakom sig.
— Redan så tidigt som på 1890-talet togs frågan upp av dåvarande
docenterna J. G. Andersson och Rutger Sernander, vilka varmt
förordade Sandöns skyddande som nationalpark, och vetenskapsakademien
framhöll år 1905 i yttrande över riksdagens skrivelse i
naturskyddsfrågan den överhängande fara, som redan då hotade öns skogsbestånd
genom avverkning från lotsverkets sida, under vars vård ön då stod.
Akademien hemställde därför, att hela ön måtte fridlysas och förklaras
för nationalpark. Det synes sålunda från början aldrig ha varit tal
om annat än att hela ön skulle bli skyddad. Domänstyrelsen, som
ungefär vid denna tid fick ön under sin förvaltning, var emellertid av
en annan mening och uttalade betänkligheter mot förslaget, »enär
åtgärder, hindrande naturens fria utveckling, i regeln icke böra vidtagas
inom naturparker», varför förslaget »torde innebära, att åtgärder för
flygsandens bindande icke vidare finge därstädes utföras».
— Detta domänstyrelsens enda verkliga skäl mot fridlysning av hela ön
faller ju på sin egen orimlighet, då det naturligtvis, även om ön bleve
nationalpark, aldrig kunde bli fråga om att i någon större utsträckning
släppa sandflykten lös och därmed riskera öns hela vegetation.
— En del av ön kunde dock även enligt domänstyrelsens uppfattning
avsättas till nationalpark. De av jordbruksdepartementet år 1907
tillkallade sakkunniga för utredning av naturskyddsfrågan gingo också med
härpå. Så blev även K. Majts beslut, och i k. brev den 30 december
1910 fastställdes gränserna för nationalparken. Att den blev så
obetydlig till sitt omfång, endast 40 av 3,601 har, var dock en
överraskning lör alla, som med intresse följt frågans utveckling. Enligt prof.
Sernanders nyssnämnda uttalande utgöres 1/:i av öns hela skogsbestånd
av verklig urskog, den enda i hela södra och mellersta Sverige, och
det synes därför så mycket egendomligare, att vederbörande icke ansågo
sig kunna taga till mera än detta obetydliga område. Och ännu
märkvärdigare är, att det ur naturskyddssynpunkt värdefulla
idegransbe-ståndet på Stora Idmoren, alldeles intill nationalparken, lämnades
utanför denna för att först året därpå fridlysas som naturminnesmärke.
14 — Sveriges Natur 1923
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
