Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
1695 upptecknat det, trollört. Den växer, säger Wikström i sin
klassiska Stockholms-flora, »på skuggiga och våta platser, på hvilka
man i forntiden sökte de Växter, som begagnades till signerier».
Alkärret övergår uppåt södra sluttningen i en granskog.
Det är en yppig skog med smaragdgröna mossmattor i
bottenskiktet och med samma sagostämning som alkärret.
Granbeståndet, vilket visar en yppig tillväxt, är alldeles som i Fiby
urskog1 uppblandat med en mängd av Upplands vanliga träd
och buskar, men som där i enstaka exemplar. Ört- och
orm-bunksfloran är rätt likartad med alkärrets. Man fäster sig
dock på våren vid en rikedom av sippor, såväl vit- som
blåsippor. Bland orkidéerna märkas sparsamt korallroten
(Coralliorrhiza innata) och tvebladet (Listera ovata).
Längst i sydost på alkärret ha vi källmyren. En källåder
springer som i en liten krater upp i toppen av den låga kägla,
som här bildas av ett videbuskkransat brunmosskärr. Sådana
källmyrar äro nu mycket sällsynta, då de vanligen äro lätta
att utdika. Här är emellertid en sådan räddad till
naturforskarnas och särskilt botanisternas stora glädje. Vi ha ock
här kvar några kvadratmeter av säregna växtsamhällen, som
annorstädes stupa mot förgängelsen; och vi hoppas att vandrare
skola gå varligt fram och ej komma sin hand vid sådana
märkliga ting som den lilla orkidéen Herminium Monorchis,
av vilken de nu till ett dussintal uppgående exemplaren sedan
omkring ett århundrade tillbaka representera den enda
förekomsten i Flora Upsaliensis.
Och därmed ha vi slutat en kort och skisserad
framställning av Rickebasta träsks underliga kärrskogar. Den urvärld
som här möter oss har en gång härskat i hela dalgången
västerut, ända till dennas utmynnande i Alsikeviken. Det är
en gammal järnåldersbygd, som den genomskär, med
knutpunkter i Tunas offerplats och gravfält från folkvandringstiden.
Tanken glider ovillkorligen mot att våra förfäder hållit dessa
mörka skogar med deras trolska växtvärld som en helig lund.
Kanske en gång forskningen över ortsnamnen skall peka
därhän, och kanske att vi i samband härmed få en tydning på
by- och sockennamnet Alsike.
Dalgången väster om Rickebasta träsk är som nämnt nu
utdikad. De små höjddifferenserna ha gjort att man ännu
1 »Fiby urskog» av Rutger Sernander, Sveriges Natur 1918, s. 29 o. f.
3 — Sveriges Natur 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
