Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
skildrade som verkliga mordänglar och ryktet om deras blodtörst och
vildhet spreds vida ikring. Under hela 80-talet däremot, då han var
i dessa trakter om somrarna och bland sina hantlangare hade
befolkningens yppersta jägare och fångstmän, hörde han knappt talas om
björnarna en gång, men nu skulle dessa så fruktansvärt vordna
skadedjur utrotas. Och så frågar herr Behm: Finns någon björn kvar uppe
i Sonfjällets klyftor och dalar, är han utrotad eller har han måst
övergiva sina fäders viste sedan hedenhös?
Nu har även jag vistats rätt mycket i Härjedalen och strövat vida
kring i dess skogar och det även i skogarna kring Sonfjället, och, som
jag under dessa mina resor fick en alldeles motsatt erfarenhet angående
befolkningens intresse för björnen i Sonfjället, vill jag här meddela
den. — Första gången jag besökte Härjedalen var hösten 1882, då
jag företog en resa till Vemdalen för att jaga ripor, vid vilken färd
jag ock för första gången fick se Sonfjället. Redan under denna resa
fick jag höra åtskilliga historier om björnarna i Sonfjället och jakterna
å dessa. Under åren 1887—1902 besökte jag nästan årligen
Härjedalen och vistades då där under längre eller kortare tider på skilda
platser. Då mina vägar förde mig till trakterna kring Sonfjället, blev
samtalsämnet med befolkningen ofta just björnarnas uppträdande där
samt de mer eller mindre lyckade jakterna å dessa. Särskilt erinrar
jag mig den gamle gästgivaren Erik Jonssons i Hedeviken många duster
med björnarna därstädes. Bland andra historier om dessa hans jakter
minnes jag särskilt en, då han anfölls av en utav honom sårad björn,
som han genom s. k. lappkast lyckades få över sig, med påföljd att
både han och björnen tumlade utför fjällväggen, varvid dock Jonsson
lyckades rädda sig genom att hugga tag i en uti en klyfta växande
buske. Enbart Jonsson hade där fällt ett flertal björnar. Men åtskilliga
andra jägare funnos, som skjutit flera eller färre björnar därstädes.
Och säkert är, att varje jägare i dessa trakter, som dugde därtill, under
denna tid sökt komma nalle till livs så ofta det gavs honom tillfälle.
Per Erik Näs, som fick stå ansvar för att han skjutit en björn å
nationalparken, har under gångna tider skjutit flera björnar i Sonfjället.
Att befolkningens intresse att komma björnarna till livs i dessa trakter
skulle uppstått med avsättandet av den lilla nationalparken i Sonfjället
är därför en historia, som endast finnes till i herr Behms fantasi. Och
i övrigt, om avsättandet av en nationalpark än skulle kunna tänkas
hava en sådan påföljd, huru skulle detta i härvarande fall kunna
antagas, då nationalparken intager en så ringa del av det stora
Sonfjällskomplexet.
Jag tror icke, att man befordrar naturskyddsintresset med sådana
historier, vilka kunna jämföras med herr Behms påstående på sin tid
beträffande den i pressen omskrivna s. k. Särnabjörnen.
Till sist vill jag meddela, att jag av en gammal vederhäftig
Härje-dalsbo fått mig meddelat, att det ännu finnes ett flertal björnar i
Sonfjället, varför man får hoppas, att björnen må kunna behålla sin boplats
i detta fjäll. Detta kan man ock hoppas särskilt på den grund, att
åtminstone ett par större bolag sedan flera år tillbaka förbjudit jakt å björn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
